öfver våra officerare, när redaktionen förmenar, att de icke skalle kunna sysselsätta de värnepligtige, som de komme att hafva ett belt år under handledning med annat än att genomtugga exercisreglementet och för öfrigt lära dem läsa, skrifva och räkna. Redaktionen bestrider derefter mitt pastående, att indeiningsverket lägger hinder i vägen för armåns tidsenliga organisation. Härpå vill jag endast svara, att, om detta påstående icke låter matematiskt bevisa sig, ligger beviset dock indirekte deruti, att indelningsverket ännu intill denna dag bibehållit den stereotypa form detsamma af Carl XI erhöll och att det vore mera än besynneriigt om en institution, som ännn i denna dag är alldeles densamma som för 200 år sedan skulle kunna lämpa sig efter de otantligt förändrade förhållanden den nuvarande krigskonsten fordrar i afseende å en armes Organisation. Dessutom är det ej nog att få menniskor, bästar och materiel samlade, utan de taktiska delarne ifrån de minsta till de största måste genast känna sig såsom delar af denna stora organism, som en arme måste anses utgöra och detta är ej möjligt utan att kadrerna under fred blifvit medelst ständig gemensam tjenstgöriog liksom sammangjutna till ett helt och det är just härför indelningsverket lägger hinder i vägen: . Beträffande armens nuvarande åliggande att bevaka fångar samt biträda kronofogde och länsman tror jag att dessa åligganden med fördel skulle kunna öfverlemnas till en gendsrmerikår, som kunde rekryteras af armens korpraler. När mera än halfva antalet af nationens manliga befolkning erhållit den soldatbildning, som under ett helt är kan förvärfvas, kan man väl hafva grundadt hopp, att denna gendarmerikår ej behöfde vara synnerligt talrik. Bland de argumenter redaktionen begagnat hafva äfven förekommit åtskilliga af rent personlig beskaffenhet. Jag vill endast härpå svara att, när det gäller en så stor fråga som försvaret af ett folks sjelfständighet, betyder individen så oändligt litet. Det har visserligen varit för mig högligen överraskande att finna, det dagarne omedelbart före den, då försvarsfrågan skulle förekomma, en fråga som redaktionen med så lifligt intresse omfattat, redaktionen funnit lämpligt att just välja min uppsats till föremål för en läng omständlig kritik om nära 6 spalter och deri jiksom vilja ställa mig till ansvar för frågans utgång. Jag kan ej annorlunda uppfatta den till mig personligen framställda frågan, om jag betänkt konseqvenserna af mitt handlingssätt; om jag är redo att bära det ansvar, som en dag skulle drabba dem, om deras syften (indelningsverkets uppbäfvande) gingo i fallbordan, och då redaktionen icke os mig kunnat spåra några egentliga motiver, anser redaktionen det endast vara begär att visa, det jag läst några militäriska skriftställare, som styrt min penda. Att detta likasom den förbannelsedom, hvarmed redaktionen fioner lämpligt att afsluta den långa kritiken skall jag veta att bära med det lugna sione, som finnes hos hvarje man af heder, hvilken vet sig hafva handlat enligt redlig öivertygelse och efter bästa samvete. Stockholm i April 1871. C. J. L—n.