sem 1 VULIUUVU LV MOLAURAVINIRAV, BAL Uv. VI mycket förbisett hindren som ligga hos representationen, hvilken i dessa dagsr på ett så tydligt sätt uttalat sig, att dess tankar i denna fråga icke gerna kunna missförstås. Man må huru mycket som helst beklaga den utgång förevarsfrågan fått vid denna riksdag, måste man väl dock medgifva, att man icke mera kan hysa några illusioner i afseende på riksdagens vppfattning af indeleingsverket. Denna riksdag företer det egendomliga skådespelet, att oaktadt pressen med all den styrka, som denna makt eger, nästan uteslutande förenat sig med regeriogen att stödja denna gamla byggnad, kan man nästan säga att den likväl af båda kamrarne blifvit dönd att rifvas och frågan reducerar sig nu endast dertill att erhålla någon ersättniag för dessa 60 å 70 millioner, som indelningsverket kan sägas representera. Redaktionen vill derjemte bestrida, att den indeita soldaten erhåller otillräcklig öfning, och anför som bevis derpå, att en soldat som tjenat 22 år erhållit tillsammans 880 dagars öfning, hvilket skulla motsvara 21e ärs garnisonstjenstgöring. Mycket skulle kunna vara att säga om detta exempel. Jag vill inskränka mig till att framhålla, att denne soldat efter så lång tjenstetid, hvarunder han uppbarit förmåner, som kunna uppskattas till 4 å 5000 rår, icke beredt befälet mera öfning än att under jemförelsevis så kort tid stäadigt repetera de första elementerna af en soldats åligganden. Beträffande na den starka disciplin, som utmärker den indelta soldaten, har detta eldrig blifvit af mig bestridt, Disciplinens stora vigt och betydenhet har jag väl framhällit så mycket som möjligt. Redaktionen tyckes dock ha förbisett, att vid armåns mobilisering manskapet skulle nästan uteslutande komma att utgöras af rekryter, som enligt regeringens förslag endast haft 90 dagars ötning. Det är således icke den indelta soldatens disciplin som behöfver ifrågasättas, utan om han besitter de insigter och kan antagag ega det moraliska välde öfver dessa outbildade rekryter, att han kan biträda officerarne att upprätthålla disciplinen. Det är detta jag betviflat, och många som äro fullt kompetenta att döma i denna fråga hysa samma tvifvel, Redaktionen anser det vara en villfarelse att tro, sdet kriget numera af soldaten tager i anspråk en vida högre grad af intelligens än förr varit fallet och att han mera än förr skall känna sig öfverlemnad åt sitt eget omdöme,. Att bestrida detta är helt enkelt att förneka den utveckling krigskonsten tagit undet sista seklet och det inflytande den förökade eldgifningen utöfvat på striden. Det är helt naturligt, att med en dylik föreställning redaktionen skall törringa betydelsen af allt hvad till det lilla kriget hörer och anse t. ex, bevakningstjensten endast fordra vakenhet och uppmärksamhet hos soldaten samt för office.en klara och ändamålsenliga instraktioner.. Det skulle blifva för vidlyftigt att här iook i granskning af detta påstående, utan vill jag hänvisa till hvad erfarna män i yrket i denna fråga yttrat, och endast tillägga, att om de fiender vi en gång i framtiden kunna få, skulle erfara, att dylika åsigter skuilo vara rådande bland vår armes officerare, skalle de helt säkert deröfver känna en liflig tillfredsställe!se. Mit: yttrande om målskjatningsöfningar tyckes hafva beredt redaktionen ett verkligt nöja. Åf prenssiska militärförfattare finner man emellertid, huru ofantligt stor vigt inom denna arme lägges härpå och att det grundliga sätt, hvarpå dessa öfningar bedrif7as, burit rika frukter, ha de sista årens händel ser blott allttör mycket bekräftat, I största korthet vill jag deriöre sngifva, horu man härvid går tillväga. Först sedan en underofficer grundligt instruerat rekryten, hurn denne hastigt och säkert skall kunna intaga den bästa ställning tör eldgifoing och ögonblickligen med geväret erhålla säkert sigte, öfvertager officeren rekrytens vidare utbildning. Sedan denne derpå erbållit en till ytterlig noggrannhet drifven undervisning i de delar, som redakt. tyckes fiona så ytterligi enk a och lätta, måste han visa, horn han i olika terräng förstår att tillämpa hvad har fått lära. För sådant afseende företags dessa små stridsoch fälttjenst-öfningar, hvilka i så hög grad bidragit att utveckls preussiska srmåns stridsdoglighet. Härvid går man så grundligt tillväga, att befälhatvarne för hvardera af de stridande partierna låter pålitliga underofficerare gå öfver till det motsatta partiet för att tillse om manskapet förstår att rätt söka skydd för fiendens elå, under Jet befälet med yttersta noggrannhet vakar öfver, att hvarja soldat intager riktig ställning för åstadkommande af verksam eldgifoing.. Det måste väl dessutom synas klart för hvar och en, att när soldaten på detta sätt under freden blifvit riktigt inöfvad, har han desigenom förvärfvat fullt förtroende till sitt vapen, och dermed denna tillförsigt, som är en underpant för segern. Vid skjutskolan å Drottningholm beredes ärligen under 2:ne månader för ett fåtal afofficerare tillfälle att öfva sig med målskjutning, hvarvid de åläggas att inhemta kännedom om olika konstruktioner af en mängd infanterigevär, men huru soldaten skall instrueras för att med fördel kunna använda sitt vapsa i kriget, derati meddelas ingen undervisniag. Det är enligt min tanke en ganska betänklig sak att med liknöjdket och förakt yttra sig om dessa delar at soldatens utbildning. Detta ytliga sätt att betrakta dylika öfningar har oita beredt stater och folk stora lolyckor, ty, sedan stridshendsken en gång är kastad, är det den bäst organiserade, den bäst kommenderade och den bäst öfvade armen, som afgör utgången och de som i fredens lugaa dagar med förakt och hånlöje Å yttrat sig om dessa militäriska öfningar skola då säkerligen, fast för sent, få ögonen öppnade. Tillvitelsen att jag skulle hafva yttrat mig förnärmande om armåns officerare kan jag taga temligen lugnt. Jag har så mycket som möjligt sökt framhålla officerns stora betydelse och att, om han skall kunna rätt fylla den svåra och ansvarsfulla uppgift kriget på Lona sällar dot här harvodagc hannam fi ———z-—-sD——.X. —..—?—————Å—ÅÖ nt — Lt t— AA vå hå le