detta bud; ty i alla samhällen måste finnas en högsta makt — och denna är här de båda statsmakternas gemensamma vilja — som eger att förordna om åläggande af alla allmänna skyldigheter. Det bör visserligen ieke förundra, att rustoch rotehållarne önska undandraga sig den börda, som i nuvarande förhållanden pålägges dem, och alla, som hafva en börda, kunna hysa en dylik önskan; men detta kan icke berättiga dem att ensidigt stipulera en sådan befrielse såsom ett vilkor för att yttra gig om ett af den ena statsmakten till den andra framstäldt förslag; ty man bar rätt att säga ett klart ja eller nej till den utsträckta skyldigheten, men icke något vidare. Frågen blir då i detta afseende, hurn den kongl. propositionen skall besvaras eller hvad som skall inträffa, om den besvaras med nej. Svaret blir då i värsta fall, att man får stanna vid det: närvarande. Såsom provisoriskt måtte icke heller det närvarande tiliståndet vara alldeles utan betydelse för försvaret, synnerligast om konung och riksdag skulle vilja komlettera detta försvar inom en cadre af mindre imensioner än den nu föreslagna. Man synes nemligen hafva förbisett, att någon viss tid för beväringens vapenöfningar för närvarande icke är bestämd och att det således ankommer på regeringen, såvida hon erhåller anslag dertill, att utsträcka dessa öfningar så långt hon behagar, och redan med dessa ökade öfningar, om de äro nödvändiga, skulle vi sannolikt erhålla ett bättre försvar än nu. — Jag vill icke ingå i några politiska betraktelser, ehuru jag tror, att det icke skulle möta så särdeles stora svårigheter att visa. att Sverige icke har så mycket att frukta för ett fredsabrott, då det synes temligen klart att ingendera af våra två mäktiga grannar skulle tillåta den andra att sätta sig i besittning af någon del af vårt land för att derigenom tillvinna sig herraväldet öfver Österjön, och att Englands intresse icke heller kunde tillåta det att vid ett sådant tilifälle förblifva en likgiltig åskådare. Jag vill icke inlåta mig närmare i betraktelser häröfver, men jag tror att man deraf kan hemta stöd för sitt resonnement, huruvida det är angeläget att just nu göra de yttersta ansträngningar för vårt försvar, hvilket åter vore helt naturligt, om, som man från vissa håll söker förespegla, vi hotades af en öfverhängande krigsfara. Man torde påminna sig, buru det hette i trontalet vid riksdagens öppnande: Väl har krigslågan hittills varit begränread till de två från början stridande folken, men anledning att befara hennes vidare kringspridande saknas icke. Traktater, ingångna för ordnande af de särskilda staternas inbördes förbållanden, omgifvas icke af samma helgd soma tillförene, och det politiska rättstillståndet kan alltså anses hvila på osäker grundval. Det är icke min afsigt att framställa något klander mot trontalets innehåll, derför att den tid,då det framkora, var synnerligen upprörd; men jag hemstäljer till edert öfvervägande, mina herrar, om I icke aosen, att redan den korta tid som sedan förflutit, gjort sinnesstämningen i alimänhet betydligt lugnare. Jag tager mig friheten erinra om de intryck, som vid riksdagens början hos en och annan förorsakades af sådana berättelser, som då sattes i gång, till exempel om ett preussiskt geheimeråd som sades hafva besökt Carlskrona, antagligen för att taga noga reda på ställningen derstädes, och om dena fruktan, som man genom denna historia sökte åstadkomma, att preussarne gannolikt skulle vilja bemäktiga sig Carlskrona — kanhända att denna berättelse äfven hade en liten andel i beviljandet af anslaget för Carlskronas befästande — jag hemställer, om icke denna fruktan sedermera någorlunda dunstat bort, och jag tror, att, om oas beredes tillfälle att någon liten tid uppskjuta afgörandet af det nu förevarande ärendet, så kommer gannolikt sjelfva den basis, hvarpå det häftiga anloppet blifvit grundadt, eller förutsättningen at faran för krig, att till största delen försvinna. Jag vill icke anföra åtskilliga andra omständigheter utifrån, som också tala för en förändring i ställningen. Jag anhåller blott, att få påminna om, huruledes den stora tyska riksdagen i sin adress till den nye kejsaren uttryckligen och varmt yttrat sin önskan om att numera få komma i åtjutandn af en varaktig fred, under åberopande At, att Tyskland genom sina framgångar i det sista kriget uppnått det dermed sökta ändamål och i öfrigt vunnit eå mycket, att det icke vidare behöfver eller önskar inblanda sig i andra länders angelägenheter. Jag tror också, att åsynen af alla lem, som från det senaste kriget med stympade lemmar återkommit till Tyskland, bidrager att befästa denna önskan om en varaktig fred och lagt en stor och allvarlig mening under den af riksdagen uttalade opinionen. Hvad de mindre staterna beträffar, så lärer det ej komma i fråga för någon af dem att anfalla oss. Hvad sjelfva folken beträffar, så betviflar väl ingen, att de alla utan undantag önska och sucka efter fred, och efter minskning af militärbördorna. Deraf kommer man icke genast till en allmän afväpning; men ag tror för min del, att det nuvarande politiska illståndet i Europa icke företer några sådana anedningår till farhågor för vårt land under den värmaste framtiden, att vi icke ega tid at i lugn änka på ordnandet af vårt försvar. Det är under dessa förutsättningar, som jag anhåller om denna punkts återremitterande till utskottet, och jag tillåter mig dervid uttrycka den önskan, att utskottet måtte yttra sig öfver bufrudfrågan 4 den kongl. propositionen och således ittala sin åsigt om i hvad mån den nya värne. pligtslagen kan tillstyrkas eller icke äfven under len af regeringen antagna förutsättningen af inlelningsverkets bibehållande. Grefve Posse beklagade att regeringens förslag lifvit bygdt på indelningsverkets grund. Denna nstitution passade icke för vår tid. Frågan vore ndast buru afiyftningen skulle verkställas. Tal. nsåg, att den borde ske genom aflösning. En flösning af ett ständigt onus, vare sig grundränta ler indelningsverk, kunde dock icke ske genom etalning af årliga räntor, emedan regeringen på let sättet skulle korima i besittning af ett kapial. Bakom frågan om indelningsverkets aflösning åge en annan fråga, som ofta varit på tapeten ch hvars lösning icke länge skulle låta vänta på ig, nemligen den om grundskatternas aflyftande. Af de särskilda förslagen ville tel. helst ansluta ig till frih. Ericssons, ehuru ban kanske icke yckats fiona den rätta summa, som bör utgöra rund för amorteringen. Tal. hoppades att genom n återremiss utskottet skulle sättas i tillfälle framkomma med ett nytt förslag, som mera än det föeliggande tillfredställde de skilda intressena. Hr Dahm. Hr Hierta hade yttrat den åsigt, tt folket icke uttalat sin tanke i den vigtiga fråan. Tal. påminde sig en tidning, som på trettionlet påstod sig vara en organ: för hela landet. Tu deremot skulle hvarken folkmötens eller presens åsigter vara af någon betydelse. Om vi hade perspektiv en evig fred, kunde visserligen den ndelta armå vi nu sj vara nog, men då beklagigtvis så icke är förhållandet och då svenska folet nu är ense om att väpna sig, vore det illa om epresentationen icke skulle lyssna till dess tydligt ttalade vilja, Man borde besinna, att frågan gällde ärt fosterlands vara eller icke vara och represenanterna borde då gå hvarann så mycket som möj