men man får icke veta någonting om diskussionens innehåll och kan således icke få någon kännedom om beskaffenheten af mötets beslut Jag tror det icke behöfves någon särdeles vidlyf: tig deduktion för ått ådagalägga, att denna fråge just är en af kärnpunkterna i hufvudfrågan, och likväl-har densamma icke blifvit besvarad på an nat sätt, än att diskussonen skulle få anses vara ett svar på frågan. I afseende slutligen på den fjerde frågan, om mötets me lemmar vore Dberedda att underkasta sig de uppoffringar som ordnandet af ett kraftigt försvar kan erfordra, så innehåller icke heiler denna fråga något annat. än hvad hvar och en af representationens medlemmar utan afseende på olika meningar i öfrigt besvarar med ja. Dertill kommer dock den frågan: Hvari bestå dessa uppoffringar; huru långt skola de sträcka sig? och:om svaret på denna fråga äro alla icke ense, men framför allt, icke ligger häruti något uttalande derom, att saken nödvändigt skall ögonblickligt afgöras. Jag har velat lägga vigt på detta, derför att man påstår, att svenska folket redan uttalat sin opinion i en bestämd riktning. Jag tager mig friheten att erinra kammaren (hvilken erinran dock sannolikt icke är behöflig), att beträffande alla dessa möten, så är det väl möjligt, att en och annan af deltagarne i sådana genom tidningarne fått del af den kongl. propositionen om landtförsvarets ordnande, men knappast troligt att flertalet hunnit blifva bekanta med det särskilta utskottets betärkande och de detsamma åtföljande reservationerna. Om denna förmodan är riktig, så hemställer jag, huruvida man kan för ett sådant häftigt anlopp mot riksdagen, att den skall vara skyldig att omedelbart afgöra frågan utan dröjsmäl, åberopa såsom ett stöd, att hela landet redan uttalat sin opinion, då knappast en hundradedel eller en tusendedel af befolkningen varit i tillfälle att ens förskaffa sig kännedom om utskottets betänkande och reservanternas gärskilta förslag, enär detta betänkande ännu knappast varit i sin helhet aftryckt i någon tidning och kännedomen derom åtminstone icke är allmänt spridd i riket. Af hvad jag nu yttrat, må dock ingen se ett begär hos mig att vilja underkänna uttrycken af den allmänna opinionen eller svenska folkets röst, hvarpå jag lägger den högsta vigt. Men jag ber att få göra skilnad mellan det här förevarände fallet och ett sådant, som inträffade t. ex. före den nuvarande representationens antagande, då svenska folkets röst, der den uttrycktes genom folkmöten, verkligen var ett resultat af en långsamt mognande öfvertygelse och en mångårig erfarenhet om de svårigheter och missbruk, hvartill den Ra representationen gifvit anledning. Det behöfdes då icke en framställning från regeringen för att åstadkomma en allmän opinion, den fanns redan; men då denna framställning kom, måste dock förslaget till grundlagsändringen hvila från den ena riksdagen till den andra, ionan det kunde Agöras, och under tiden var det således möjligt för hvar och en att taga del af detta förslag och lerom bilda sig en noggrann öfvertygelse; men fetta har varit fysiskt omöjligt med det nu föreliggande förslaget. Då man betraktar alt detta, vet jag sannerligen icke, huru man skall karakterisera hela den ifver, som visat sig för att saken genast skall för dagen fgöras, och jag har fagit mig friheten fästa uppmärksamheten derå samt anhåller, att detta måtte tjena till ursäkt, att jag i likhet med en ärad repregentant från Halland önskar att rådrum måtte emnas för frågans allvarliga begrundande. Jag vet cke annat skäl eller motiv för den häftighet, hvarned dået, såsom man ser, drifves på sakens afgöande nu genast, än hvad berättas hafva blifvit af 0 ledamot af statsutskottet från Första kammaen yttradt, nemligen, att man bör passa på medan vinden blåser ät det hållet, ty sedermera kan det slifva osäkert att få sin önskan uppfylld. Såsom ett ytterligare svar på frågan, huruvida let kan anses vara oberättigadt att begära ett rådum med frågans afgörand, hvilket rådrum jag ör min del icke önskar längre än till nästa år, så ager jag mig friheten hemställa, om ieke denna nellantid ganska väl kan. behöfvas för vederböande begagnas för att vidtaga nödiga förberelande åtgärder till frågans lösning utan behof att lerföre hafva definitift bestämt omfånget af de kyldigheter som svenska folket skallunderkasta sig. Man måste nemligen komma ihåg, att det här icke lott; gäller att, så att säga, spika fast frågan, iemligen en allmän väraepligt och utsträckning i iden för beväringens vapenöfningar, utan äfven ombildning af befälet och pennioganslag till måerielen. I afseende på det sistnämnda har ej nåsot parti haft en olika mening med. ett annat om tt bevilja det nödvändiga. Alla äro ju i det atfseendet beredvilliga till uppoffringar och hafva edan visat detta vid pröfningen af den k. proposiionen om statsverkets tillstånd och behof, och det orde således vara tillräckligt mycket att göra, äfen om vi nu icke afgöra den mest brännande fråan. Men en särskild stor anledning och måhända len största till ett uppskof ligger i svårigheten, tt icke säga omöjligheten, att nu komma till ett estämdt resultat med den stora meniogsskiljakighet, som förefinnes. Jag må säga, då jag nu öfvergår till sjelfva utkottets betänkande, att oaktadt man icke lär unna förneka rättmätigheten af de bekymner, som af rustoch rotehållarne blifvit för epresentationen yppade, i afseende på den ökade unga, som genom den nya värnepligtslagen skulle lem åläggas, jag måste bekänna, att jag icke aner utskottet hafva löst gin uppgift på fullt beättigadt sätt. Jag tror nemligen, att det hade arit utskottets skyldighet att yttra sig öfver K. 4:ts proposition om värnepligtslagen, äfven utan tt dervid binda fest indelnigsverkets aflösing såsom vilkor. Då K. M:t framställde proosition till riksdagen, huruvida representationen ille ingå på antagandet af en ökad värnepligt unjer den förutsättning att ivdelningsverket skall ibehållas, så var det, enligt min tanke, represenationens oafvisliga skyldighet, att gifva ett rent var om eller huru mycket den härutinnan ville ntaga, och ett sådant svar måste, enligt mitt föroenande, lemnas om en återremiss kommer att ga rum. Svaret i utekottets nya betänkande nå blifva antingen ett ja eter ett nej, så är et dock nödvändigt att icke kringgå frågan, aen detta har dock nu på visst sätt skett. I ammanhang härmed ber jag att få uttala min sigt rörände sjelfva vilkoret gom här blifvit så rycket ventileradt, nemligen om tustock roteällarne äro berättigade till indelvingsverkets afösping, utan att lemna full ersättning derför till tatsverket. Utskottet har sjelf å sidan 10 i dess etänkande förklarat, att indelningsverket är ett ealonus. Man har under diskussionen bär i kamnaren gjort skilnad mellan. ett så beskaffadt realnus och en grundskatt. Jag tilltror mig icke kunna fullständigt utreda lenna fråga; men då man erkänt det vara ett realnus och då grundlagen i 73 och 80 S3 tydligen ilägger representationen rätt att öka krigsmaken utöfver det nuvarande indelningsverket, så kulle, i händelse riksdagen bifölle K. M:ts proosition, inga äldre öfverenskommelser kunna beria någon särskild klass ifrån efterkommandet af nan NRA en Enn VE SE bär nr