RA RNE gr nn och hans mun. är ssejmmanpressad som er hårdt tilldragen knut. När han ser sig omkring, tyckes hans blick innebära en fråga, huruvida icke någon af de närvarande hers rarne skulle känna sig hågad för en dust — i så fall står. ban till tjenst! Och sjelfva sitten på hans kläder uttrycker stridslust. och ett fast beslut att pförr dö än ge sigl Herr Desperado klagar, att han ei ar några vänner och börjar känna sik ehsamhet, med blött dystra vtgigier för ålderdomen, i en verlid, som blir Ballstarigare och gensträfvivare för hvarje deg, Det återstår honom ännu att lära (ifall en sådan lexa någonsin skall känna genorstränga den tunga rustning af menniskofendtlighet, hvarmed han omgjordat sig), att om vi önska att verlden skall handskas lätt och angenämt med OSS, ir det måhända bäst att börja med att sjelf rara billig och förekommande. Slagskämpar åka alltid ut för andra af samma sort. Detta är helt naturligt. Hvarje atmosfer är å pass mättad med tvisteämnen, att den om vill kondensera dem på på sig sjelf, kan a mer än nog, och ingen som vill söka anedningar, behöfver gå Synnerligen långt derör. En Desperado finner dem öfverallt — krakel och spektakel hvart han kommer! Jet är blott en liten omständighet att taga betraktande: hurnvida egentligen ens allränna och personliga välbefinnande ökas så ärdeles af att genom egen grofhet framkalla nåras? Det är kanske rådligt att böja sig tet för omilda vindar, än stt stå kapprak not stormen med risk att brytas tvärt af, ättre att gå omkring ett hinder I ep vä n att förderfva både lynae och kläder vid osträngningen att klättra öfver detsamma, ch om det än venligen med rätta kan säAs att det är ej ens fel om två träta, så P dock nästen alltid gäkert, att der en