Aftonbladet – 9 maj 1871, sida 1

I STOCKHOLM den 9 Maj. Om gvinnobilduing. IV. Skolan och hemmet. —Flickors uppfostran 1. Vi slutade vår senaste uppsats1) med e uppmaning till hemmet att å sin sida ec Ilemna utan afseende de skyldigheter i peda gogiskt och moraliskt afseende, som i all mänhet anses åligga skolan ezsarmt. Föräl drar och målsmän kunna verka mycket fö akolan, denna obetydligt utan deras medver kau. Skolan och hemmet måste alltså g hand i hacd, om ett välsignelserikt resulta skall kunga vionas. Och säkert gäller denn: fordran på samverkan ännu mera för flick skolan än med afseende på gossars skolgång flickan hålles ja mera vid hemmet, hvar skyddsande, modren, kan egna sig mera oci sluter sig närmare till den mer hjelpbshöt vande dottren; och i och med inträdet i e skola begynner för flickan ett nytt lif, unde jhvilket nu åter modren skall, om ock pi annat sätt än förut, stödja hennes steg. Oc! detta icke allenast moraliskt, i hemmet, uta äfven praktiskt, med omedslbart atseende på skolgången. Man skulle kuona tycka, at dessa åsigter skulle leda derhän att förord: förläggande af flickornas, icke allenast upp fostran, utaa äfven undervisning till hermmet — att öfverlemna skolans arbete ens: åt modren. Denna riktning kan emellertid numera anses i allmänhet för en Öivervunpen ståndpunkt,: den påyrkades, på sin tid I hufvudsakligen af dem, som slöto. sig till den bekante pedagogen Karl v. Raumer, hvilker hofvudsakligen utvecklat dessa åsigter i sir afhandling Die Erziehuog der Mädehen, först utkom 1852 (i Stuttgart), jemte fö Geschichte der Pädagogik. At den först nämnda uppsatsen har nu en svensk öfversättning utkommit (dock, såsom det vill synas, efter en senare, något tillökad upplaga): Flickors uppfostran af Karl von Raumer,i ötveisättning utgifven samt med noter och ett bihang försedd af dr J. O. S. Rancken (Hel. singfors 1870). Hvarföre den i vär svenska uppfostrings-litteretur välbekante förf. — bland annat, genom sin Handledning i Prsktisk uppfostringslära (1859) — valt Rauwmors arbeta till utgitning, är svårt att förstå, då de begge pedagogerna i så få puokter ötverensstämme; om icke just, för att få tillfälle att, i dessa sina noter och tillägg, polemisera mot den tyske författaren. 2) I den nyss nämnda hufvodirågan uttalar sig Rancken sålunda: Om det eljest kan anses såsom en ohestridd tanke inom kela den nyare pedazogiken, att uppfostrans verk under normala förhållanden bäst lyckas genom skolans och familjens samverkan, vidare, ora skolan alltmera erköunes gåsom en organism, som numera med nödvändighet finnes till inom roenskligbeten och alldeles ej kan banonlysas derifrån, utan att mensklighetens andliga utveckling skulle upphäfvas, så kan man icke inse, hvarigenom qvinnokönet skulle fritagas från, eiler hellre, beröfvas skolbildningens nödvändighet, då vi här hatva att göra med en form af lifvet, vid hvilken mensklig bildning är fästad. Emedan skolbildniogen i många fall kan ersättas elier öfverträffas af privatundervisning, så följer deraf icke, att skolan är öfverlidig för flickor. Lika så väl kunde man sluta till statens öfverflädighet deraf, att mången Robinson lefvat på en obebodd ö. Ja, kanske vore det icke omöjligt att visa, att för flickans bildning skollifvet är vigtigare än för gossin. (Sid. 109.) Då Raumer vill anförtro flickors själsbildning icke åt skolan utan åt modrens undervisving, så ligger deri ett dubbelt misskärnande af det, som skolan förmår, och af det, som hemmet i de flesta fall icke förmår. Der hemmet är så fritt från lifvets ytire påtryckning, att det kan he!t och hållet lefva för uppfostran, der fader och moder sjelfva ega sann bildning, der är Raumers åsigt, att flickor skola undervisas blott af sina mödrar, icke outförbar, såsom den också utföres i många familjer i England samt bär och der i Tyskland, utt ej tala om Hickundervisningen på landsbygden hos oss, hvilken alldeles icke står i samma förvållande. Men en sådan gynsam ställning i bewnet är icke blott undantag, utan bör enligt månsens åsigt, så vara. En familj, som lefver endast för ig sjelf, upphör att stå med folket i det iefvande sammanhang, som bör tillföra hemmet ständigt nya sedliga och andliga lifskrafter. Sålunda komner RB. sjelf till en flickskola, bildad af en förering af mödrar Man påstår, att hr P:s misstag mufvadsakligen består i uteslutandet af den skolnessiga och den af män meddelade undervisninsen. R. har gjort allvar af den fordran, som re lan Schleiermacher uppställde, och på hvilken lan baserade hela skilnaden mellan flick. och sosg-skolan, att undervisningen ophb disciplinen i len förra måste bibehålla karakteren af familje rt, n fordran, till hvars uppfyllande man i de lesta flickskolor knappast närmar gig. Öfverhufud ligger till grund för den Raumerska iden den anning, att en flicka af allt det, som hon inher-ar, kan verkligen tillegna sig och tiligodogöra lott det, för hvilket hon finner genklang i familen. (Sid. 86.) : Det första, hvari na skolans fordringar nöta föj idrarna, är anskaffandet al alla för mdervisningens gäng erforderliga böcker och indervisniogsmedel. Hvad särskildt böcker jeträffar, kan det vara för föräldrarne påostande, särdeles om de ärg obemedlada, tt skolan förorsakar dem en ny utgift, då 2 af något skäl tförflytts sina barn till en nean skola; dock är det lätt att inse, hur ödvändigt det är, att alla elever i samma kola, eller i samma klass, följa samma läoböcker, hvilka deremot sällan äro desamran I