lallt högljuddare och vägar uttala sig allt oförbehallisammare. Detsamma erfor jag öfverallt i staden under de samtal jag in!edde med båda kända och okända, och likväl bervödade jsg mig att visa mig, hvad ing ock i sjelfva verket är, fnllkomligt nentralifråg: a sant glömde aldrig att tillägga: Hvad mig beträffar, så vet ni att jag är främling och alldeles inte blandar mig i edra affärer. Eit sädant yitrande tyckes verkligen ingifva sörtroende uti en tid, gå så många utländingar alldeles opåkalladt icke tlott sökt blanda äg uti, utan äfven vilja styra Frankrikes afärer. Min väg gick åt Roe Saint Honor, vid hvilken gata jag ville besöka: n gammai beksnt som bor mellan Rae du 29 Juillet och Rae V Alger, men ej långt från Rue de IEchelle var gatan spärrad af en nationalgardestrupp. Jag blandade mig i hopen för att erfara hvarom frågan var, och man underrättade mig attrationalsardisterna voro på jagt efter messieurs les röfraclaires, d. v. s. sådana som undanhålla sig från tjeostgöring i kommunens trupper, samt att det nu gällde ej blott menige man, utan flere officerare. Mau visste att de höllo sig gömda i något af husen vid denna delaf Rae Saint Hororb och na gällde det att tzga dem; men, märkligt pog, icgen af folkbopen, bvaribland dock befunno sig ganska mänga nationalgardister från andra bataljoner, tycks tes taga parti för dem som sökte, väl deremot för dem som söktes, men ej kunde påträffas, Jag tror ej heller att detta är :å aildeles ovigtigt att anmärka, då man vil göra en trogen skildring af tillståndet i Paris i dessa dagar. Då jag ej slapp fram åt denna del af Rue Saint-Honor6, vände jag om och passerade utför Rae de VEchelle till Rue de Rivoli samt gjorde ett besök i Tuileriesträdgården, som jag fann uppfylld af träbaracker och diverse bråte samt en hel mängd af kommunens vapendragare, Det var en annan syn än Tnileriesträdgården fordom en söndag, då tusentals glada barn lekte der, eleganta damer sutto i kastanieträdens skugga, den fina verlden der hade möte; men det var kanske den sorglösheten, som alstrat det närvarande tillståndet... Inga reflexioner! Nu gäller det att i hastiga drag skildra. Så kom jag upp åt Rue Castiglione, fann skräddaren Arfvidssons skylt ännu qvar, men ej långt derifrån en förskräcklig grop. Ett stort antal arbetare var ännu sysselsatt med att gräfva en graf, betydligt djup och ännu mycket bredare, hvilken sträckte sig öfver hela den breda gatan, strax nedanför Rue Saint-Honor6. Hvad meningen var med denva graf insåg jag ej genast och frågade derföre en nationalgardist, hvilken stod på post der och betraktade arbetarne. Han såg på mig något misstänksamt och svarade sedan i bånvfull ton: Meåborgare, det är der man tänker begrafva rojalisterna i Versailles. Jag förstod att han tog mig också för en rojalist och jag lemnade horom utan saknad samt också utan dröjsmål. Ett stycke desifrån stod en gammal hederlig bourgovis, sönvdagsfin af gammal vana och äfven sanpolikt af gammal vana på söndagspromenad. Jag vände mig till honom med samma fråga. Han skakade betänksarmt på hufvudet och upplyste mig om att det var grafvar, som skulle försvåra passagen till den stora barrikaden. Han pekade uppåt Vendömweplatsen. Der fanns verkligen den stora barrikaden, en riktigt jättebarrikad, den första jag någonsin sett, fastän jag bott mårga år i barrikadernas stad. Men öfver barrikaden, hvitken försvarade ingårgen från Sairt-Hono till torget, reste sig änvu Vendömekolonnen med den förste Napoleons bild. Det var ena underbar syn allt detta. Jag ville betrakta den på närmare båll, gick under Cestigliones arkader, som ännu icke blifvit undergräfda, och styrde kosan uppåt Vendömeplatsen... Medborgare, man pas serar icke här., ljöd en röst mot mig och rösten understöddes af ett gevär, som stsäckes framför mig. Jag ville underbandla, ty jag hadeett bref från Stockholm att afemna i Rue de la Paix, på andra sidan Vendömeplatsen, och så ville jag nraturligtvis se skådeplatsen för masackern i Mars, nen det var förspilld möda. Icke en, utan tt halft dussin beväpnade insurgenter trädde mot mig, och deras Citoyec lät nästan wotande. Jag drog mig tillbaka, skänkte jarrikaden och kolonnen en afskedsblick, samt egat mig framåt Rue Saint-Honore åt Cafö Voisin, som lyckligtvis ännu existerade. Jag måste till i morgon uppskjuta fortättningen af dessa Tjogufyra timmar,, hvilka ag nu i minnet genomgår helt Ingnt i min ostad vid Rue de la Paroisse i Versailles. osttimman är redan inne. OL