lupga qvionan följde med truppen för att, ka väl som nationslgardisterne, utsätta sig för döden inom få timmar — dessa marketevIterskor hafva visat mycket mod och gått joförskräckt omkring i kulregoet för att bjuda jen styrkedryck — men handskar skulle kon Thafva och göra sig riktigt belle på söndagsmorgonen. Så tog hon sin korg på armen och var färdig till marechen. Troppen, fullt utrastsd för kamparj, med I köksattiralj och tillbehör, gjorde just icke nå got angenämt intryck. Jag betraktade dessa nationalgsrdister med fullkomligt opartiska blickar, sökte sätta mig in i deras förhållanden, såg huru flera af cem tagit till vapen för att försvara en republik, hvilken de förestälde sig vara hotad af regeringen och nationalförsamlingen i Versailles, hura andra af förtviflan öfver att icke ega någon arbetsförtjenst i ett olyckligt ögonblick, hvilket de sedan torde bittert ångra, följt de öfrigss exempel, huru nägra återigen blifvit tvingade af kommonen att marschera mot den lagliga ordningens försvarare, Men alla dessa mildrande omständigheter, hvilka jag stälde upp för mig, under det truppen defilerads förbi, kunde icke betaga det oangenäma intryck den gjorde. Det fanns icke många med ärlig uppsyn ibland dessa kommunens försvarare, vågar jag påstå. Gud vet hvad det var för ett sammanrafsadt band. Jag såg sedermera under dagens lopp flera andra afdelningar af parisnationalgardet, förutom alla de enskilda jag mötte vid hvartenda steg på gatan, och en del af dessa gjorde visst icke något bättre intryck, men den verkliga sfemek jag erfor vid åsynen af den trupp, som marscherade ut från Loovren, kände jag dock icke sedan. Kanske satt jag då redan bade vänjt mig vid deras fysionomier. Jag skulle dock förr tro, att de förstnämnde etridsmännen utgjordes af en elitkär bland dräggen, Marketenterskans hyggliga ansigte och nätta figur passade ej tilisammwans med truppens gemena utseende, och hennes handskar voro en rent af oförsvarlig lyx bland dessa nationalgardister i paltor. Hvad som för öfrigt väckte min uppmärksamhet hos alla de nationalgardister jag såg denna dag i Paris, var att de fleste voro redan gamle män eller ynglivgar, nästan barn. Medelåldersmännen tyckas hafva dragit sig undan. Ett stort antal gråskögg säg jag öfverallt. En sanning lärer väl ock vara, så försäkrade man migi Paris, att utländingarnes antal är icke ringa, ej blott bland cheferne, utan äfven blard manskapet, som rekryterats bland hela den öfriga verldens uotskum, Detta har jag dock naturligtvis icke kunnat kontrollera. Hvad som mycket öfverraskade mig ver att böra med hvilken oförbebållsamhet staderas hederliga invånare utiryckte sig om kommunen. Jag hade förestält mig, att de icke vågade uttala ett enda sådant ord. Tidigt på söpdagsmorgonen gick jag in på ett s. k. Cremeris, ett matoch förtriskningsställe med billiga priser, som ej har något motsvarande hos oss, om icke möjligtvis i någon grad af den vid Jakobs Kyrkogata belägna servering, hvilken fått namn efter Tysta Marie,, ett slags tarfligt ca:e, der man frukosterar, då man vill lefva billigt. Flera af dessa cremerier äro ganska byggliga ställen, hvilka besökas af folk af olika klasser, men kanske mest af unga tjenstemän och handelsbiträden sait i Quartier-Latin af studenter, för öfrigt äfven af fruntimmer. Det cremerie jag nu besökte är beläget vid Rue de VOratorie, strax invid Ruo de Rivoli och Louvren. Det funnos ej många gäster der, eburu stället i fordna dagar varit mycket lifligt besökt. Men man talade belt högijadt om kommunen, om general Ciuseret och hans bedrifter samt om alla de utländska cheferna. Jag kan törsäkra, att omdömena om alla dessa icke voro för dem för-. delaktiga. Af derss utseende skulle jag tro att dessa kritici voro tjenstemän eller handelsbiträden, men de hade, syntes det, undgått att inregistreras i nationalgardet, ty ingen at dem bar uniform. Jag ville ej blanda mig i samtalet, men en tyst och främmande porson biand dem tycktes icke det ringaste ejda deras harmfulla utrop. Och detta var ock på ett offentligt ställe. Samtalet afstannade för en stund, då en nationzalgardesofficer inträdde och slog sig ned vid sitt cajö au lait, men snart besvärade ej heiler hans Närvaro. Näå, kommunen, som ville låta oss få äta gammalt bröd om mmorgparpe!, utropade en af sällskapet. Han hänsyftade på kommunens dekret, som afskaffar bagarnes npattarbete. Det är en förordning, zom kan vara gjord i den menniskovänligaste afsigt, men hvilken väckt kanske större harm än mänga ndra af kommunens dekreter. Visserligen hade Paris under belägringen hunnit vänja sig vid bröd, som var värre än gemmalt, nen får Paris under vanliga tider ej färskt oröd till sitt morgonkaffe och är detta regeringens skuil, så vill jag ej gifva många öre ör den regeringens fortfarande bestånd. Dekretet om bagarnes nattarbete ätiyddes cke åtminstone under de första dsgarne efter less offentliggörande, men det säges nu, att bagararbetarne beslutit att ställa sig detsoma till efterrättelse. Före kl. 10 f. m ärer man säledes icke hädanefter kunna få vägot färskt bröd i Paris, hvilket tillstånd väl tortfar tilldess några företagsamma och förskräckta bagare genom konkurrens tvinga la andra att åter arbeta om nätterna. Väl rore om alit slags nattarbete kunde upphöra, uen dä fick man ej heller några morgontidvingar, och man må ej glömma att det fines ej biott producenter, utan äfven konsunenter samt ett de senare också kunna vara rodacerter i ett annat yrke, hvilka genom ödets försenande kan lida ej såringe, Men lerom bekymrar sig denna kommun föga, lott den kan göra sig omtyckt på ett häll. Det värsta är verkligen att kommunen är lum, ohyggligt dum. Man hånade kommunen för bagarförordingen och åt med god smak sitt färska bröd. Vationalgardesofficern gjorde detsamma. Han ill och med skrattade ät skämtet. Så kom alt på VendOmekoionnen. Då blef hånet onu skarpare, och så gick man under allt bvarishertigare kritik igenom kommunens andlingar, icke förgätande utpressningar af ;enningar, gom verkligen egtrum. Nationalardesd-ficera hade fått förstärkning nti en amrat, men de hörde med största lugn på ritiken. Terrorismen mäste således ej vara å farlig, tänkte jag och sade detsamma 88lermera till en gammal bekant, som jag träfo— RÅ kn Lt RR kk RK HT — AR