I : Tjugufyra timmar i Paris under kommunens regering. (Bref till Aftonbladet.) 1. Regnet hade upphört; en strålande vårsol belyste Paris; i Palais-Royalträdgården sjöngo fåglarne så muntert; morgonluften var mild och mättad med väilakter från de blommande akasierna och syrecerna. Det var just en sådan morgon, och dertill en söndarsmorgon, då det glada Paris far ut på landet, skyndar till jernvägsstationen vid Place SaintLazare för att begifva sig till Asnidres och muntra sig med en båtfärd på Seine, en frukost i det gröna på Sandvaskarholmen samt sedan naturligtvis en bal af det riktigt sprittande slaget, eller följde med jerovägståget från stationen vid Montparnasse för att roa sigi Ciamart, Meudon, Bellevne, kanske ända bort till Versailies, synnerligen om det är den örsta söndagen i månaden, då de stora vattnen spela, eller på taket af en omnibas till Chåtillon och Fostdoaye-sux-Roses, eller på en ängbåt nedåt Seine till Saint-Ciond för att se det präktiga slottet och hvila sig på gräsmattorna under de höga träden i den vackra parken. En sådan morgon var dat, men det var en Aprilmorgoni den stora republikens sjuttiondenionde år, och då hade Paris auvnat att göra än att tänka på lustpartier. Vid Asni liksom vid Clamart, Meadon och Ct dånade riu kanonen, och ljudet deraf trävgdea med allt större styrka fram till den stora stadens medelpunkt. Saint Cloud var en groshög. Versailles förde krig med Paris, Situstionen var således ej alldeles densamma som på andra vackra söndagemorgnar vårtiden. Jag gick ut, i hotellet såg dot lika folktomt ut, som föregående afton. Under Rivoliarkaderna syntes nästan endast beväpnade män. Tidningskolportörerne voro fortiarende de 8om gåfvo mest lif åt scenen. Jag köpte Le Reveil af en kolportör med gsväret på ryggen, nationalgardets uniformsbyxor och civil rock med många bål och fransar af trasor. Det var onekligan en pittoresk figur, men huruvida han var en duglig soldat vet jag icke. I Louvrens kaserner voro nstionslgardister inlogerade. Man kunde se dem i hvartenda fönster. Kommunen lärer kasernera dem hvilka misstänkas för att ej vara fullt pålitliga. De ötriga hafva rättighet ati begagas easkilda bostäder. På kasorngården gjordes upprop. Det var en afdelning, hvilken skulle begifva sig nt till fortikatiorerne, sade man mig. Jag promenerade fram och tillbaka utanför den öppna porten och kastade mina blickar in på gården. Det tycktes gå ganska långsamt med uppropets besvarande och synbarligen fattades icke få af dem som skulle marschera. Det kan hända att icke ens kasernerandet hjelper mot begäret att hålla sig undan, när det gäller att gå i elden. Såvidt jag kusda erfara i Paris, lärer man väl ej i 3 ahet kunna beskylla kommunens tra; i 3 i men visst är att alt dr draga sig avdan och börja Ö ve den frågan: hvarför de egentligen slåss? At nationalgardet i många qvarter alldeles icke juftnns sv Här trumman går, är allmänd bes