vi ärit det. Andra kammaren. Indelningsverket. Hr Ribbing. (Forts. fr. gårdagsbl.) Det är denna historiska och laga betydelse af ordet utskrifning man måste känna för att bedöma betydelsen af de bestämmelser, som i de 8. k. knektekontrakten innehållas; utan insigt härom hjelpa äfven de mödosammaste forskningar om att Carl XI befriat roteoch rustbållare från utskrifning och dermed sammanhängande besvärs till intet; den utskrifning, hvarom dervid var fråga och från hvilken befrielse skedde, var den som förut fanns. Men med denna betydelse af utskrifning för ögonen finnes åter intet skäl att hemta ur historien för rustoch rotehållare att på grund af sin roteringsbörda andandraga sig allmän värnepligt, låt ock vara i den form, gom nu är i fråga. fvergången från utskrifningstvånget till rustning och rotering är helt enkelt öfvergången från denna särskilda skyldighets utgörande efter em norm och närmaste grund till dess utgörande efter en annan sådan: efter hemmantal. Med qvarhållande af nämnda betydelse af utskrifning låter sis ock förklara de undantag för roteoch rusthållare, som gjordes när t. ex. Carl XII befallde uppsättande ät de 8 k, treoch femmänningsregementena: i dessa åtgärder af våld och nöd är det begripligt att han i det längsta ville skona just der, som fått löfte att slippa utskrifningar; hvilk dock nu anbefalldes. Uten qvarbållande åter af denna utskrifningarnes historiska betydelse blifva samma undantag obegripliga — ty icke ega de skäl för sig såsom undantag från den personliga, värnepligten. Utskottet har vidare och för detandra vändt sig till betraktande af det närvarande af roteoch rusthållet och kallar denna betraktelse ur billighetssynpunkt för roteringens upphäfvande. Hr Mapvkeil betraktar äfven detta närvarande af indelvingaverket eller det onus, som åligger rustoch rotebållare pu och kallar också detta för en orättvisa, som måste försonas. Jag vill här icke tala om huruvida det från början var rätt eller orätt att adel och prester fingo lindring eller befrielse från att bidraga till rustning och rotering. Frågap gäller pu icke detta, utan hvad som nu är af denna börda rättvist eller orättvist, Hr Mankell anser, såsom sagdt, denna börda äfven för det närvarande vara en orättvisa — rnemligen mot vissa jordeller egendomsvaturer, såsom orden Jäsas i ans motion (sidd. 26, 27 och 32), hvilken orättvisa mot samma jordnaturer nu måste förson2s, visserligen, säger br Mankell sjelf (sid. 29), genom en skänk åt de förorättade jordnaturernas nuvarande innebafvare, på andrag bekostnad. Helt annorlunda ställer sig saken deremot för den, som inser att endast personer, ej ting, kunna ega, rättigheter, således ock endast de förra förorättas, lida orättvisa, Med denna insigt ställer sig hr Mankells ifrågavarande förslag om indelningsverkets upphörande utan ersättning pä följande sätt: En person, adelsman eller prest, som lefdz för 200 år sedan, begick, i det han förskatrade sig frihet från roteringsskyldi; het, en orättvisa mot en bonde, som den tiden efde och egde ett ofrälst bemman. Nu finne? en annan person, som innehar samma 1 sehemman eller säteri. Han bar köpt 00 betalt det efter det värde det bar såsom Vust; han har således dervid ej orättvist mot någon förfarit. Nu skall han emellertid betala den skadeersättning eller utgöra det straff, som den, hvilken dog för 200 år sedan, hade gjort sig förtjent af. Har denne nu lefvande person gjort något orätt? Nej — han har köpt sin egendom i laga ordning. Men brottet skall försonas, man griper och straffar alltså den man får tag uti. Hvem skall han godtgöra för brottet? Hvem skall han betala till? Den person, som led orättvisan ? Nej, han dog för 200 är sedan. Men det finnes en annan person, som nu innehar det ofrälsta hemmanet och som för detsamma betalt det värde, egendomen har såsom ofrälst jord. Han har således icke lidit någon orättvisa, men skall likväl ba upprättelse. Alltså — A. bar förbrutit sig mot B., ergo skall C. betala skadeersättning till D. Det är rättvisa enligt br Mankells åsigt. Utskottet har icke fattat saken så. Det söger ör sin del att indelningsverket trycker för bårdt och ojemnt; och detta utgör en billighetsorumd till indring. Utskottet har anfört auktoriteter för att rycket är för hårdt och ojemnt — krigsministern, zomitn 0. 8 v. — men ganska ärligt, vid citeandet af deras yttranden, också citerat det af lem föreslagna botemedlet i lindring; — Att letta är det vindicerade botemedlet tyckes också vara nästan esjelfklart: Trycker en börda ör tungt, huru skall det bjelpas? genom lindring; jemnt? — fördela den då jemnare, det är billigt, let är statsklokt. Utskottet synes också för sin lel vara benäget för sådana åtgärder, att döma f vissa uttryck på 13 och 15 sidorna af betänandet. Men, säger utskottet, de svårigheter zom nöta hvarje försök att åstadkomma en sådan lin ring i indelningsverkets börda, som På samma ång är rättvig och utförbar, äro sådana, att de isa lindringen och utjemmandet vara omöjliga. Jerför återstår blott lösning. Beviset härföre r, att emedan krigamiristerns förslag till lindring f 1869 icke befunnits lämpligt, och emedan det ndå alltid kommer att finnas enskilda ojemnheon vid indelningsbördan deföre är all lindring, llt utjemnande omöjligt. En sådan bevisning s7es mig icke tilltyligstgörande. Deraf att ett förök gjordt, mn msslyckats, följer ioke att hvarje ndring är omöjlig, icke heller deraf att ej all jemnhet ken fuliständigt ntplångg; — men dered återkommer jag till billigbetens ståndpunkt. Jag får då förklara att på samma bång jag are er en lindring i titfgövarande hänseende vara