Intet folk kan i längden uthärda den finansiella bördan af dessa, äfven under skenbar fred stående, slagfärdiga härskaror, än mindre fördraga den hämmande tryckning på de fredliga yrkena, som detta tillstånd medför. Antaget således att tidigare eller senare, en partiel afväpning varder af stormakterna aftalad, och att, såeom följd deraf, vår värnepligt — om dess utsträckning enligt kuvgliga förslaget nu bifallits — derefter kunnat de jure eller de facto blifva återförd till hvad den för pärvarande är, så, förutsatt att deras åskådningssätt, som fordrat upphörande af indelningsverket såsom godtgörelse för deltagande i den ökade värnepligten, för öfrigt kunde tillerkännas någon befogenhet, må väl till dem med skäl kunna ställas den frågan: Hvad vederlag skulle då, äfven från deras synpunkt sedt, staten ega för de 60 å 80 millioner kapitalvärde, zom genom indelningsverkets upphörande blefve uppoffrade? Af den officiella statistiken ädagalägges, att skattejordens innehafvare eller, egentligare, den medborgareklass som motsvarar f. d. bondeståndet, på mindre än 20 år ökat sin jordbesittning genom köp från andra medborgareklasser med ett värde af nära 30 millioner rdr utöfver värdet af undansåld egendom. Oaktadt detta obestridliga sakförhållande, hvarmed icke kan förlikas den ofta förnyade klagan öfver skattejordsinnehafvarnes betryckta ställning, hafva eftergifter i skatter och allmänna besvär tid efter annan af statsmakterna åt denna medborgarklass förunnats. Hvilka åsigter man nu än föröfrigt må hysa om behofvet af ytterligare lindringar — om rättmätigheten af godtgörelse åt en särskild medborgareklsss för ökad värnepligt ller om möjligheten af sådan förändring i sättet för indelningsbesvärets utgörande att len kunde utgöra lättnad för rustoch rotehållare utan egentlig uppoffring för staten, så torde dock i alla hänseenden hvarje ovälligt pröfvande känna sig smärtsamt berörd if sjeltva dagtingandet om enskilda fördelar ör tillgodoseende af samhällets vigtigaste änlamål; ty från allmän medborgerlig synpunkt örekommer ett sålunda vilkorligt bifall beklagansvärdare än ett rent afslag, om äfven nför det evropeiska statesamfondet det ena kan vara lika kränkande för nationaläran som det andra. Då, vid riksdagens öppnande 1865, konunJen i trontalet omförmälde det sedan föresående riksdag hvilande grundlagsförslag, tälldes dermed i sammanhang de konungen värdiga ord, att han tänkte högt om svenska olket. Jag älskar att tro, att dessa ord hade n fast grund. Förslaget om nationalförsvaets förstärkande har väl genom Andra kamparens beslut tallit, men jag hyser icke nåot tvifvel, att, om konungen funne för godt tt göra ett upprop till svenska folket om rivilligt åtagande af den värnepligt, hvars efästande genom lag nu sålunda blifvit förlindradt, konurgsns högsinta mening cm detta amma folk skulle blifva rättfärdigad. — Jet gäller här icke blott att genom en manig och oegennyttig handliog betrygga vår iationella sjelfständighet, utan äfven att häfda jet svenska namnet, så att det må kunna ill efterkommande öfverlåtas aktadt, såsom i ärft det.