Aftonbladet – 3 maj 1871, sida 2

TIURGR 1 SVISVEISIVSUVISSEANBAD, UMAS ammaren. ERSATTS — Redan för mer än ett år sedan väck8 hos stadsfullmäktige förslag om den i ufvodstaden auktoriserade pantlåneinrättninen? ulvidgande. Att en sådan utvidgning är hög grad at behofvet påkallad kan ej betridas. Den lårgsamhet hvarmed berörda örslag behandlats, är emellertid särdeles landervärd, helst ingen kan beräkna när en för hufvudstadens obemedlade befolkning tterst vigtiga frågan blir på ett tillfredställande sätt afgjord. Visserligen skail ett förslag till pantlåneäsendete ordnande förekomma om fredag 08 stadsfullmäktige, men såvidt vi kunnat rfara, blir frågan icke då afgjord, utan ytterigare uppskof mera sannolikt. Att utvidga den å Riddarholmen befintliga allmänna pantlåneinrättniogen., är rentaf möjligt, enär utrymme derföre saknas. Mavasinerna äro öfverfyllda af pantgods som svåriven kan vårdas, och expeditionslokalerna äro ytterst trånga. Den enklaste och ändamä!smligsste utvägen vore derf re, att i någon rpan del ar hu vudstaden avlägga en särkild auktoriserad jantlöneinrät nivg byggd vå samma grunder som den reden befintliga. Men för denna åtgärd sägas strdsfullmäktige Mt ekononiska skäl vara obenägna. Utgiferna anses blifva betydliga om staden skulle belastas med än flera tjenstemän, som framieles i den män de bli gsmla och utslitva skola göra anspråk rå pensionering. Msn har derföre föreslagit att en ny pantlånein-ättning skulle åstadkommas af ett ckticbolog. Ett sådant bolag kan :ikvisst endast öfverjaga desna entrepris under två förut-ättninJar: antingen såsom ett välgörenhetsverk eller såsom ett vinstgifvande företag. Tvifvelaktigt är ligvisst om tillräckligt mänga personer äro bevägna att, enligt det först anförda alterostivet placera penningari detta företag, då obestridiigt är att den ifrågasatta anstalten är ett kommuvalt åliggande. Lättare torde vara att åstadkomma den såsom ett industrielt och vinstgifvande företag; men härvid möter flera betänkligheter; sörst och främst det motbjadsnde i sjelfva tanken att en pantlåneinra:ttning, afsedd för de obemedlades försträckande, skall så bedrifvas att den lemnar vinst. Invändes häremot att någon hög vinst ej skall afsas, utan blott att inrättvingen bär sig — d. v. s., att de nödvändiga utgifterna för lokalen och aflöningarne blifva -betäckta jemte en måttlig ränta å rörelsekapitalet erhålles — så möter genast den frågan: huru stor bör då denna ränta blifva? Då i alia fall n: gon risk är med företaget förenad, så ha aktionärerna ättighet fordra det viosten icke blir lägre än i andra industriella företag. Men för att denva risk skall minskas eller förebyggas, fiones ingen annan utväg, än att värdet å de panter som mottagare, sättes så lågt, ait de vid skeende försäljniog icke ådraga inrättniogen förlust. Det är emellertid: just den låga värdesättning å panterna, som fram kallat den med skäl öfverklagade omständig. heten, att pantsedlarne kunna belåvas hos hofvudstadens tilrika ockrare eller att de lånebehöfvande vända sig. till enskilda pantlånare som gifva högre lån på pantgods, men också taga betydligt högre vänta. Vinsten kan endxst erhållas genom den ränta, som inrättvingen betiogar sig af låntagarne. Men då möter den andra betänkligheten, den nemligen att jast i den vinst som aktionvärerna erhålla ligger, enligt de obemedlade låntagarnes upptattving, beviset på aut räntan är för hög, och denva åsigt skall både bibringas dem och slå djupa rötter. Vi äro öfvertygade att för ganska många skall denna föreställning blifva så motbjudande, att pantlåpeinrättning grundad på aktier icke kommer till stånd. Den nu föreliggande frågan torde ändamåls. enligsst kunna lösas, om man gör klart för sig hoarföre åuktoriserade pantlåneinrättningar äro nödvändiga i de folkrikare sambällena. Dessa inrättvingar äro nödvändiga derföre att de böra hänföras till kategorien: preventiva fattigvårdsanstalter. Man skall icke kuona bestrida denna uppfattning af frågan, icke heller, att då pantlåneväsendet är illa ordnadt så ökas de fattigas antal, och med detsamma äfven bördan at fattigvården. Det är derföre som pantlåneväsendet bör betraktas som en kommunen äliggande angelägenhet, bör för kommunens räkning bedrifvas för att motverka pauperismen, följaktligen ordnas på sådant sätt, att pantlåneinrättniogaroe icke medföra förlust, men icke heller hågon anmärkningsvärd vinst, och med den vinst, som kan uppstå på dem, försonar man sig mycket lättare då den tillfaller ko munen, än då den kommer enskilda tillyado. Af det pu anförda följer att stadsfalmäktige böra afböja hvarje förslag att till dem enskilda omtankan — d. v. 8 till bolag — öfverlåta åstadkommandet af pantlåneinrättningar. Slutligen bör det för stadsfollmäktige bli en samvstssak, att ej längre dröja med beslutet att åstadkomma en ny pantlåneiorätt. ning. Akademiska ör