göra sina motståndare rättvisa, att kunna egna dem sin högaktning och erkänsla, och jag fullgör endast en sådan skyldighet då jag hembär utskottet min tacksambet för de kärdeles vackra och väl valda ord, hvarmed det inledt sitt betänkande Dessa ord tåla väl att höras ännu en gårg och, som de icke äro många, tar jag mig fribeten uppläsa dem. Utskottet säger: Röster, dels varnande mot en befarad likgiltighet och ett förbiseende af tidens kraf, dels manande till kraftiga ansträngningar, hafva höjt sig i landets alla delar, och om än meningarne i ett eller annat afseende varit delade kan man dock med visshet säga, att de varit och äro eniga i fordran, att försvarsfrågan äfven hos osa må erhålla en snar, fullständig och betryggande lösning. Bättre och kortare har man icke kunnat teckna sinnesstämningen i landet och situationen för da. gen och dessa ord förtjena så mycket större er) kännande, som de från utskottets sida innebära en ätor sjelfförsakelse, ty utskottet har, som det synes mig, med dem fält sin egen dom. Kan väl r I någon af utskottets ledamöter inbilla sig, att ut skottets förslag verkligen innebär utsigter till en snar lösning af den stora och vigtiga frågan, kan väl någon af dem föreställa sig, att Första kammaren först och K. M:t dernäst skall ens någonsin antaga förslaget? Jag är så mycket mera förvissad om att få ett nej till svar, som jag nu hört 1 ) åtskilliga kammarens ledamöter, hvilka sjelfva , dock instämt i utskottets förslag, uttryckligen förklara, att det skett för att vinna ett uppskof med hela saken. I min tanke har utskottet felat derutinnan, att det alltför mycket sammanblandat den så omtvistade frågan om indelningsverkets vara eller icke vara med det af alla erkända behofvet af ordnan, cet och förstärkandet af vårt försvar på folkbeväpningens grund. . Felet bar dock icke ursprungligen varit utskottets, utan legat hos den motionär i frågan, som !l lyckats att företrädesvis vinna gehör hos utskottet. Men jag tror mig med skäl kunna fråga, om just denna motionär förtjent sådant gehör, icke derföre att jag ifrågarätter hans fosterlandskärlek, ty den är utan tvifvel lika stor som någon annans; ej heller derför att jag tviflar på hans insigter, ty de äro visserligen större än de flesta ibland oss ega, utan derför, att jag anser mig ega fog att betvifla hans åsigters fasthet. En man, som det ena året säger, att indelniogsverket är ett nästan . oundgängligt vilkor för bildandet af en för våra förbållanden lämplig stam, och det andra äret såstår, att det nödvändigt bör förkastas, som vid örjan af riksdagen fordrade 114 dagars vapenöfning för beväringen och ett par månader derefter nöjer gig med 82 dagar — en sådan man kan väl hafva goda insigter, men fasta åsigter har Å ban icke, och på hang ord kan man i min tanke icke bygga. Nu hava emellertid frågorna blifvit sammanblåndade och man måste derföre betraktå dem i sammanhang med hvarandra. Jag får dervid först förklara att, okunnig, som jag är i den yrkesmessiga delen af frågan, jag endast efter mycken tvekan yttrar mig om indelningsverkets bibehållande eller afskaffande. Emellertid tror jag att i denna fråga, som i så många andra, ingår så mycket allmängiltigt och för vanligt sundt förstånd fattligt, att äfven andra än fackmän hafva rätt att i densamma bilda sig en öfvertygelse; och jag tror att frågan om indelningsverket har många sådana momenter. Dervid har jag, oaktadt allvarliga bemödanden, icke kunnat komma till det resultat, att det skulle vara lämpligt och nyttigt att nu borttaga indelningsverket. Detta har jag beklagat, då jag hört så många röster inom reprezentationens djupa les der sådant allvarligt yrka. Det är icke angenämt för någon representant och minst för mig, som haft och har så mycken beröring med det egentliga folket att i detta afseende icke kunna ingå på de åsigter, som efter hvåd jag tyckt mig finna, en stor del af vår jordbrukande befolkning hyser. Det hufvadsakliga skäl som bestämt mig för indelningsverkets bibehållande, grundar sig dels på den erfarenhet jag eger om den indelta goldatens skaplynne, och dels på de iakttsgelser i afseende på det svenska folklynnet i allmänhet, som jag under en mängsidig beröring med folk af alla samhällsklasser haft tillfälle att göra. Ingen bestrider den indelta soldatens stora härdighet och tålsamhet; och det är gifvet att han skall förvärfva sig denna genom sina sysselsättningar bå2e före och efter antagandet. Ingen bestrider heller, tror jag, den moraliska styrka, som ligger i den omständighet att han är bofast och brukar sin egen torfva ,under familjelifvets stärkande inflytande. Allt detta befordrar det sedliga allvaret, under det hans arbete stärker kroppskrafterna och bidrager att utveckla den fyndighet som under mänga förhållanden är så nödvändig för soldaten. I svenska lynnet och isynnerhet hos dem, som vistats på landsbygden, ligger stor trängtan efter den egna torfvan, det fasta hemmet och den trygga bostaden; och jag är fullt öfvertygad att den, som ej hyser en sådan längtan, icke på långt när är så mycket värd, då det gäller att försvara fäders neslandet. Om man tänker sig tvenne personer, lika bildade och för militära ändamäl lika utrustade, men den ena mera benägen för ett kringstrykande lif, så är väl möjligt att detta vagabondlynne tillhör den mera intelligenta naturen, men att den sedliga kraften, förmågan af uthållighet och uppoffringar i högre grad finnes hos den andre, derom är jag folit förvissad. Man jemföre i detta afseende stattorparen med jordtorparen, dagsarbetaren med fast hem med arbetaren utan sådant hem, och jag tror att man skall gifva mig rätt i min uppfattning, Man har sagt, att den indelta soldaten, i följd deraf att han har en egen torfva stt bruka, och haofvudsakligen sysselsätter sig härmed, icke kunde anses besitta tillräcklig intelligens för att Utöpa stam för vårt försvar, ty dels rekryteras uan från samhällsklasser, som sskna högre YYer, och dels kunna hans sysselsättningar, jJordbruksarbeten i liten skala, icke bibring? honom sådane. Man har vidare Bagt, att en större intelligens skuile vara alldeles nödvändig för en stam, som skulle. utgöra icko blott mönster utan äfven styre ör--en beväring, som uti inne; intelligenta krafter, nig fattade många Det är mycket möjlig att jag misstar mig i min uppfattning af stammens väsentligaste betydelse; men jag har kommit till det antagande, att stammens hufvadsakliga uppgift är att vara soldater, män i ledet, och icke efälsämnen; och jag har derjemte kommit till den slutsats, att i allt fall till en stam, så liten som Sverige kan uppsätta, skulle sannolikt icke längta personer med större boldlig kunskap och den högre intelligens, hvilken gjorde dem skickliga att användas till högre befäl för beväringen. Kan man väl föreställa sig, att personer med högre bildning, som från barndomen åtpojutit en vårdad, förfinad uppfostran, gerna skulle ställa sig i ledet, för att icke blott derstädes göra verklig soldattjenst, utan äfven fullgöra alla de öfriga pister, sor i vårt land fordras af våra krigsmän? sland dessa pligter finnes en, som för den okligt bildade ej är särdeles angenäm, nemligen att allt emellanåt göra en slags gendarmeritjenst. Ty jag ber eder komma ihåg, mina herrar, att vi icke ega någon gendarmerikår, utan måste använda soldater till fångbevakning, marknadsvakt, bevakning å fästningar och, när sådana sorgliga händelser inträffa, äfven till undertryckande af vordningar och upplopp. Hvar och en måste vid ;Adana tillfällen vara Peredd att stå i ledet, och ag tros ati, bland de så kallade inteltigente, ;amaka få skulle vara bågade att åtaga sig en såjan tjenstgöring. Man kan visst säga att denna lägenhet skulle kunna undsnrödjas genom att kaffa en särskild gendarmerikår, men detta skulle hedföra en betydlig kostnad, och jag: betviflar, tt en sådan kår skulle vara så bötryggande och; ippfylla sina åligganden på ett så humant sätt, om den indelta soldaten. Vi lefva i en så lycklig tid, att vi knappast ha wing om att något angrepp mot allmänna säkeroch ordningen skulie kunna ske, vare sie