nes försök att hålla ordning misslyckades jdenna gång fullkomligt. Och hvad gällde i denna ifver? Att komma till ett förlustelseställe eiler till något som vore af stort intresse för öfrigt? Nej, att få komma till en nästan belägrad stad, till en plats, öfver hvilken bomber regnade, en ort der man icke går säker hvarken för elden från det håll som kallas fiendens eller för en i frihetens missbrukade namn utöfvad odräglig terrorism inom staden. Det öfvervägande antalet af dem som stormade vaguarne var fruntimmer. Ehuru tåget var ovanligt långt, kunde dock icke alla få plats. Ett ej ringa antal stod qvar på perronen med harm och oro i sina blickar och måste vänta en hel timme för att kanske ej heller då lyckas bättre än nu. Från Saiot-Denis till Paris behöfver man på jernväg ej merän 15 minuter. Vi susade också snart in genom befästningarne, lemnade de sista preussarne utanför, och befunno 038 på Nordbanans stora hutvudstation i Paris samt snart på platsen derutanför. Någon: svårighet att komma in märktes alldeles icke. Men huru såg det ut i Paris? Det skall jag tala om i mitt nästa bref. C. L.