Aftonbladet – 2 maj 1871, sida 2

rade hustrun, månne bsn ksde en aning om att hen skaila dö?, Hans skyddsergel hviskade det till honom, sade tofia Liberata. Syster, låt oss skynda att arbefalla hans själ åt Gud — det är hvad fom åligger os8. Och båda föllo på krä och begynte bedja med brinnande andakt. Med den Joses död upphörde den lilla räcta hvaraf temiljen lefvat, tillika med deer. Den stackara Liberate , att hon ej kande sy annat ön sjämsnsskjortor, detta arbete, som är a gamla fattiga sömmerskors sista, sorg2a tilflykt. Fattigdomen hade sålunda inidt i detta förr så lyckliga hem, fattigdorep, äöljd af ålderdomen, med darrande händer och bhungracde läppar. Väl kunde etta dubbla spöke skrämma dem, hos hvilka let gjorde sitt inträde, men dessa systrar, lossa båda fromma själar, litsde så fast på sitt skyddsbelgon, sin Son Csyetano, försynens stölljöreträdare, att hans bild fullkomket bortskymde de andra bådas. Emellerttid kom det en dag då man icke hade något alt äts, och icke en gårg dagen örat bat det. Dviia Liberata läg deseutora sjuk och kunde icke lemna sin säng, Hadel helgonet glömt dem? Liberatan, cade dofia Escolastics till herne, pu hor du inte på två degar ätit en bit. Jag går till pastorn och ber honom om en copp varm soppa. Nej, nej, gör inte et; han har ju pyssl ostalat hyran för den vecka bjelpte! van o8s också; h et har inte så li vycket öfver; vi få ej missbruka hans god-l L l iet.n Men, syster... du dör! Bry (C I durdan, min skell pb let välsiguade helgonet sörja, fxde den gödå!t