Aftonbladet – 29 april 1871, sida 3

Ardarz, Ardaz, lyft upp mig! Jag vill se bätarnel. Leopoldo låtsade icke höra henne. Ardazs, sade grefvinnan, hvad jag skulle vara tacksam mot er, om ni vore så god och lyfte upp min lilla flicks ett ögonblick. Den stackars lilla kan ej se båtarne. Jag är förtjust att lyda er, grefvinna! Vamos! Detta är outhärdligt!s mumlade Leopoido. Skall man nu gå och bära den stora flickan, som om hon vore två år!. Han lyftade upp hesne nätt och jomat så högt att hon fick hufvudet öfver vallen, och kunde stödja hzkan och bänderna derpå. Efierett par ögonblick sade han: s Seså, nu kan du ha hunnit räkna alla båtar och felucker i bela bamnen., hvarpå han helt oförväntadt släppte ned henne, så ett hon föll och i fallet skrapade skinnet på hakan mot bröstvärnet, då bon naturligtvis utbröt i de ömkligaste klagrop. Åh, det var förskräckligt!... Grefvinnan darrade och höll på att få nervattacker, och hennes vänner voro intagna at medlidande. Leopoldo, orsaken och upphofvet till det outa, försökte visserligen evela den oskyldige, men hens deltsgande mottogs af patienten med den mest oförställda harm, ända derhän att taga och slunga öfver bröstvärnet en kammarduksoäsdak, som Leopoldo räckte henne för art aftorka en liten blodperla, den enda som visade sig i den lilla riepa bon tätt på kipdbenet. Nu bief det nödvändigt att gå ned ifrån vallarne och in i en butik, der på det stora såret lades en gråpapperslapp, Goppad i litet saltvatten, hvarpå patienten, som brann af nyfikenhet stt få höra det omtalade eko, sdigt päyrkade att man skulle fortsätta senaden, ireilket också pkedde, Man ne steg i vallgrafven utan några äfventyr och