Aftonbladet – 27 april 1871, sida 2

och slutligen en gammal — — en — en — en skolmästsre, som till både själ och kropp närmast skulle likna en borricka på två ben, om han bara hade de för detta djurslägte egendomliga öronen... Hvad — — hvad tyckes? utbrast don Jose, hvars omtalade örvn blifvit granatfärgade och hvars nederläpp blifvit tjockare och mera framskjutande än någonsin. Hvad tycks? Hvad sägs om den stackars gossen, det välsignade barnet? Kan han vara elak, den lilla sötnögen? Liberal, liberal och fosterlandsvän! jo, sådana äro de! Skrifva osa ett sådant afskedsbref! Har man någonsin hört talas om något dylikt bland bättre folk? Ja, det var inte beskedligt, menadso dofia Liberata, Det är högst opassande,, tillade dofta Escolastica. Don Jos6b fortfor att läsa: Denna rinoceros håller, med sina rojalistiska ågigter mitt blod så i kokning...n Rinoceros? Hör, Pepe, hvad vill det säga? frågade hans hustru. Det vill säga, svarade den tillfrågade förargad, ett djur, ett vanskapligt djur, kusin, landsman cch kamrat med elefanten. Sådana påhitt han hade! sade dofia Liberata. j Läs vidare, Pepe: låt oss se hvaå han slutar med, sade dotia Escolastica, Vidare! ,.. upprepade don Jos6. Eiksom dei vore en så intressant och behaglig lek tyr, det här! Men han fortfor dock: Rinoceros ... blodet i kokning, stt det alit som oftast kommer öfver mig ett föra tvifladt begär att med mia egna händer försöka strypa hopom;, Vid desar ord föll brefvet ur don Josås MÄN Oh hän bleknäde. (Forts.)