Pepe, jag känner inte igen dig; rå förtretlig du är! sade hans syster. Han har kunnat klättra upp på de söndriga tegelsteparne på muren, men inte kan han gå ned igen på samma säl i Under det saken sälunda helt lugot afhandlades af don Jose och hans fruntimmer, hade flyktingen, trött att väntå, tsgit samma väg com han sett döfis Liberata gå, och stod helt oväntadr framför den förvånade trions ögon. Don Josö rynkade sina gudalika ögonbryn och reste sig, med den venstra :xela betydligt högre än vanligt. Men den ioträdande ver icke den som Jät skrämma sig af don Josbs ögonbryn. Han håde aftagit sin ruskiga mössa, och strukit de svarta lockarne bort frän den stolta, glänsände pannerv; småleende, så att hans bländande hvita tandrad syntes, vände han sig till sin värd och szde helt obesväradt: Ni är således don Jos6 — Hvem — vet — jag, broder till denua sefiora — Hvad — vet — jag, som jag, mot min vilja, storligen förskräckt ? Don Jos6 Mentos, till er tjeosto, svarade dofa Escolsstica; han har inte hört hvad ni sagt, emedan han är litet döf... Mentoz?, utropade främlingen skrattande; då skulle ni, mina damer vara Calypso och en af hennes nymfer, och jag kommer jost lagom för att vara Telercak. Hvad säger han? frågade don Jose sin hustro. Han säger att ban heter Telemak, svarade hon. Det säger jag visst inte, skrek främlingen, skrattande af full bals, jag heter Leopoldo Ardaz. Ahlb tillade han slående sig för pannan; det första don Ramon förbjöd mig, var ju att nämna mitt nanm (Forts)