Dofia Liberata bade brodrens folhet i min dre grad, liksom också hans döfhet, men hor var mera enabbtänkt än han och uppfattade lättare kvad man sade eiler hvad hon ör ekade veta. Rörlig, arbetsam, liflig, besörjd hon de flesta huthällssyeclor och gick om kring i huset med små och hastiga steg, sam bidrog till familjens underhåll genom att 5) åt andra. Hon hade aldrig gift sig, ecedar aldrig tillfälle dertill erbjudit sig. och at söka ett sådant hade aldrig fallit henne in. Dona Escolåstica var något fetiagd,lika fron som dufvorna, hvilka hoppade på torntaket, oc! kanske icke alldeles så ful som hennes svär gerska, Dessa tre lefde lyckliga och nöjda i de gamla slottet, lyckliga i all sin fattigdom emedan de ej förbittrade sitt lit raed öpyttij klagan, eller sitt bröd med oförnöjsamheter. kvot. Don Joså var öfver hela den omgif. vande trakten känd för sin godhet och oförarglighet, och han och hans farilj omtyckts öfverallt och af alla. Men för att börja vår berättelse från början — hvilket väl också är det rättas!e — är det vödvändigt att oå tilbaka ända til år 1827, vid hvilkeo tidponkt slotiet och dess invånare befanno sig alideles i det skick vi beskrifvit desamma. Det låga tornet tiil venger var, såsom vi redan nämnde, då iarättadt till kök och begagnades såsom sådant af ekolmästärens fruntimmer. En afton, om våren detta år, stod dofia Liberata i köket, ifrigt sysselsatt att i en stor mortel stöta det mjoka brödet, löken, saltet och tomstaäpplena, hvarmed brödsoppan skulle afredas. Äfvea om hon icke varit litet döf skulle den djupa uppmärksamhet hoa egnade ett årbete, jamte de kraftiga slagen i morteln, hindrat henne att bemärka hvad som föregick omkring henne. Hvem mälar hen