dervisa: de af stadens pigor, som hade lust att läsa dåliga romansr, försumma sina göromål öch sin nål och gå med trånga strumpor. Ser ni, min flicka, brökade don Josö säga åt sina öfveråriga lärjunginnor, då de försökte rita sina bokstäfv-er mellan linier, ser ni da der takbräderna? Så skall det gå, raka rader och fina streck. Don Jos6 var foul, vinödgas erkänna det — så fal att hans fulhet väckte nypmärksambet. Hans ofantliga stora och utstående näsborrar, beböfde hela bredden af det ansigte, hvari de prönkade, för att kunna lefva i fred med sina grannar, munnen och pannan. Lika ofantliga voro hans öron och hans läppar, af hvilka den understa bängde och vajade som en flagga. De små ögonen, begrafia mellan tjocka ögonlock, hade ett utiryck af godhet få samma gång som af nyfikenhet eller undrar, hvilket senare förmodligen berodde derpå, att hän var terhiigen dö!; förfärligt tjocka ögonbryn bildade en skräckinjagande båge öfver pannan och skulle bättre passat ett hufvud af Jopiter Tonans, än vår beskedlige don Josås ansigte. Han var temligen högväxt; men den eva axeln satt betydligt högre än den andra, som om den ansträngde sig för att bevisa att det icke finnes två fullkomligt lixa ting i naturen — hvari just hennes originalitet består — ingenting... ickeen gång begge skaldrorna hos samma person! Det osaktadt, när i påskveckan eller Lekamenegdegen, dön Jos6 iklädde sig sin svarta frack, hvars födelse inträftat i de yttersta dagatne af förra seklet, och krärtande sig, med släpande steg spatserade öfver vapengården, följde kozor både syster och bustrun med benndrande blickar, och sågo sedan på hvarandra med ett belåtet smäleende, som ville de säga: ,Såg man väl någonsin mäkenl,