Ilorna. Dessa äro icke ämnade att skapa ett i lärdt proletariat och en lika brödlös som ma lös mängd s. k. litteratörer, hvilka kunna skrifoa, men icke tänka, och hafva godt om ord, men äro oförmögne af handling. Skolans enda rätta mål är att väcka och leda kunskapsbegäret och att, genom en förnuftig, d. v. 8. en ej för framtiden förlamande, förberedelse möjliggöra högre studier. Barnet är icke ett kärl, som skall till brädden fyllas, utan ett -brännämne som skall tändas. Men nu sträfvar ecklesiastikdepartementet och skollärarne i kapp att af skolpojkar bilda vetenskapsmän. Både skolstyrelse och skolkollegier undandraga sig, hvar för sig, ansvaret för de oerhörda ansträngningar, som numera påläggas ungdomen; men den förra röjer tydligen, genom sina hvarje vår utfärdade påbud om fordringarne för afgångsexamen, huru högt hon deri öfversprungit det mål, som för en sholyngling borde vara uppstäldt; och de sednare äflas att så uppdrifva kurserna för ungdomen, att läroverket skall få karakteren af en vetenskaplig institution, af en högskola. En lektor i botaniken fordrar nu af skolgossarne lika mycket som fordom var tillräckligt för filosofie magistrar; en lektor i matematiken vill visa censorerne, hvilka underdjur i detta ämne bans snillrika undervieniog skapat; en lärare i filosofien söker i detta ärnne bringa ungdomen lika långt som vid universitetet o. 8. v. inom hvarje kunskapsgren. Om man kunde se, I huru hög grad lärdomsfåfänga, skryt och tanklöshet verkat och verka till förstörande af vår ungdoms fysiska styrka och förslappande af dess intellektuella och moraliska krafter, skulle man häpna att något sådant ännu kan tillåtas. Vi nämnde den högsta skolstyrelsens fordringar. Dessa äro förmodligen, efter dess egen tanka, mycket moderata; men de som ihägkomma att det är skolgossar, ej vetenskapsmän, för hvilka de uppställas måste fatta en helt annan åsigt derom. Hvad säges t. ex. om ämnen för skrifningen till afgångsexamen, sådana som dessa: Gif en skildring af vä .tlifvet i och på en svensk insjö? — På hvad sätt ha de stora geografiska upptäckterna i början af nyare tiden bidragit till mensklighetens utveckling? — De förnämsta orsakerna till Englands storhet och makt under nyare tiden. — Vi våga påstå, att det icke i hela Stockholm fianes tio personer, som på fri hand skulle kunna behörigen afhandla någotdera af dessa ämnen, med hvilka de öfriga vid samma terminer utsatta dock voro teiuligen jemngode;. och likväl fordrar man sådant af några stackars ynglingar, hvilka oupphörligt varit upp. tagna af vidlyfiiga lexor och :tirig haft tid för den djupare begrundning af ämnena, som dylika krior erfordra — je, hvilka icke ens uti sina magra skolböcker fått i minsta mån tillfredsställande upplysningar, för grundandet af det omdöme, som nu ar gossarne påkallas. Det mest betecknande för det grundfalska i hela dec uppfattning af en skolexamen, som ecklesiastikdepartementet synes hysa, är att ynglingarne skola verkställa dessa våra scripta utan hjelpreda och inom ett visst kort timtal. l Vid öfversättningar från svenska till ett främmande språk tår väl begagnas lexikon, men icke grammatik; ty, kantänka, denna senare bör förut sitta helt och hållet i yngliogens hufvud. Att det för vanliga, af hundrade andra ämnen öfverfyllda och förslappade minnen är omöjligt att i sig behålla alta grammatikaliska reglor och undantsg betyder för vederbörande intet; lika litet synes man ihågkomma att det äfven för den aldra kunnigaste svensk är svårt att, äfven med grammatiken vid sidan, skrifva felfri latin eller annat främmande språk. Hvadan då detta tyranniska förbud, som är alldeles onödigt grymt, emedan lärarne borde skatta sig lyckliga, om deras elever kunde med tillbjelp af alla van iga medel skrifva ett främmande språk försvarligt? Och hvarföre skall en yoglirg nödvändigt på treone timmar (hvaraf en half åtgår till renskrifniog af ämne och tema) fuliborda sitt pensum? Skulle det vara något ondt uti att gossen finge i lugn dfvertänka sitt ämne, eller bör han nödvändigt äfven pinas af tanken, att den knappt tillmätta tiden hastar till sitt slut, samt att han derföre måste påskynda sitt arbete, huru det än må biiiva? Följden af dessa stora fordringar och af del nya klasser, hvarmed man i senare tider tillökat elementarskolan), är emellertid att tiden för urgdomens vistande i skolan blifvit på ett högt betänkligt sätt framskjuten. Då ynglingarne förr vanligen slutat sin skolgång i vid 16 å 17 års ålder, kunna de nu knappt fullborda sin kurs förr än redan myndighetsåldern inträdt, och ett betydligt antal utkommer icke från elementarläroverket förrän vid 23 å 25 års ålder. Ja, det saknas icke alitför talrika exempel på yoglingar, som först kunnat sluta vid 27 och 30 års ålder!.. Det är icke mera gossar, som bev sta elementarläroverkens bögsta klasser, utan mognade män, någon gång till och med familjefäder! Kan såd nt vara förnuftigt och för staten nyttigt? Medellifslängden i Sverige är 41 år. Huru lång tid återstår för en blifvande svensk em betsman att verka för sig sjelf och sitt land, om han tilibringar intill 26:te året i skolan, vidare 3 å 4 år vid universitetet och 10 år såsom extraordinarie? — Jo, två å tre år! och han bar då, om lyckan är god (ty mången får gå 12 till 15 år såsom extraordinarie). ernått förmånen att vara kanslist eller kopist med 1600 rdr lön! Med vanligt etterhärmningsbegär har man, efter tyskt mönster, byggt vånving på våning på vår gamla skolbyggnad, allt mera sträfvande mot höjden, inbillande sig sålunda i meddelandet af en rikhaltig undervisning hinna en fullkomlighet, zom borde tillhöra en helt annan klass af läroverk. Man kar vid riksdagarne ifrat för borttagandet af eler entarsKolans lägsta klasser, hvilka voro till ingen skada, och i sakpå hvaraf endast en mängd dyra nrivatskolor skulle uppkomma (såsom redan skett i ersättning för den borttagna första klassen); men vida angelägnare hade varit att boritaga de tvenne öfversta klas