Aftonbladet – 21 april 1871, sida 2

Det kungliga förslaget till ny föreningsakt mellan Sverige och Norge blef, sedan det diskuterats under fem sammanträden, den 17 i denna månad af storthinget förkastadt med 92 röster mot 17. Långtifrån att upprå ett röstetal som i någon mån närmade sig den plaralitet af två tredjedelar af samtliga rösterna, hvilken fordrades för att gilva det kraft af lag, bifölls detta förslag således icke engång af en sjettedel af stortbingets ledamöter. Sedan år 1824 har,, yttrar i anledning häraf Aftenbladet, vår konstitotionella historia knappast att uppvisa något exempel på, att ett kungligt förslag till en författningsändring mött en så talrik och i sin uppfattning af de afgörande grunderna för förkastandet alltigenom enig majoritet, och detta oaktadt säkerligen ingen fråga framlagts för det norska storthinget, som varit Omsorgsfullare förberedd, utförligare granskad och mera allsidigt belyst än denna. Det torde vara berättigadt att härati se ett afgörande bavis på, att det beslut, som blifvit fattadt, framgått ur den mognaste granskning och den starkaste öfvertygelse och att det icke är något verk af tilliälligheterns, icke härrör från någon ögonblicklig uppbrusning och icke skall komma att ångras eller återtagas. Härom ha också de debatter, som föregått det slutliga atgörandet, burit vitnesbörd. Att under en diskussion, som vände sig omkring ett af fäderneslandets dyrbaraste intressen, och som på så många punkter måste närma sig historiska förutsättningar at en icke oblandadt angenäm natur, föredragen stondom måste tå en något polemisk prägel var oundvikligt och naturligt; men hvar och en, som varit vitne till dessa med tankens hela skärpa och öfvertygelsens hela styrka förda öiverläggningar, skall erkänna, att dessa öfverläggningar på det hela taget icke svikit vårt hopp, att de skulle komma att föras med uppmärksant fasthållande af sakens häfrudpunkter, med tillbörlig aktning för motpartens åsigter, med uppriktig hängifvenhet för unionen och med uppriktigt sträfvande att komma till ett resultat, som lände till fädernesländets sanna båtnad. Bakom dessa förhandlingar står den stora folkmeningen i vårt land, som icke skell underkänna det fattade beslutet, utan tvärtom hålla Norges representatioa räkning derför, i den trygga tillförsigten att detta beslut skall visa sig ha varit till fäderneslandets väl, till föreningens sanna nytta och kanske engång i framtiden till hela det skandinaviska nordens bästa..