Aftonbladet – 21 april 1871, sida 2

kad tags der dufvorna kuttra så kärligt, der blommorna luta sig mot tinnarne af befästningsverken, som för dem glömt både pilar, kaste spjut och muskedunder? Nej, nej, här finnas inga spöken eller gengångare eller några mörkrets fasor; fromma böner, Guds klara sol, samvetsfrid och blommor, hafva skrämt dem långt bort härifrån. Till och med ekot, som upprepade trumpeters och klarinetters krigiska toner, har tystnat, eller föraktar att höja sin stämma för att härma tuppen, denne sångare, som åtminstore följer den första regeln för sin konst, den att sjunga ut, eller svalornas qvitter, eller dufvornas föga melodiska kuttrande; ännu mindre kan det falla på att eftersäga påfåglarnes obarmoniska rop, hvarmed de utan minsta anledniog skära luften och örhinnorna; icke en gång de lustiga kanariefåglarnes drillar lockar det att bryta sin tystnad, Emzellertid finnes det dock på slottet en plats, der man ej längre är frestad att småle, och der minnet lyftes till högre rymder. Det är platformen på de båda högsta tornen, som krönta af sina tinnar höja sig stolta af ålder och ensamhet, så sköna, så ståtliga och herrskande, som när de fordom voro landsbygdens värn och försvar. Den utsigt man har från denna höjd är verkligen hänförande. Luftens, hafvets, himmelens Age klarhet, horisontens försvinnande linier, föremålens skönhet, landskapets storhet, den ofantliga synkrets, som från tornets altan kan omfattas — allt detta är obeskrifligt skönt! I söder viser sig hafvet i allt sitt majestät och all sia glans, och Cadiz, ehuru beläget på två mils afstånd visar sina konturer så klara och rena, som om de med säker hand blifvit teökpade på himmelens blå emalj.