Aftonbladet – 20 april 1871, sida 2

iilstånd skulle det ha blifvit hennes död. Dä hon dog hade tillfället gått mig förbi, jag bade min far och min hustru att skona och ag teg. Min far har trott att jag varit sroppeligt lidande, i visst afseende har det varit så, ty jag har tynat bort, och mitt lif nar varit en jängsam död. Jag har nu sagt allt, Kene. Då ni får inderrättelsen om min död — och den torde ölja snart efter detta bref — så upptäck lit för Henry William Oilivera. Hvad min: ar beträffar, så låter jag er göra som ni vill. Om han hyser den ringaste misstanke afseende på mig — och han måste visst söra det, eiter att hafva hört Winters berättelse och att döma af hans villiga samyycke till mitt sflägsnande på obestämd tid — säg honom då alit. Gud vare med er la och förläna eder Sin frid!.. Jag har edan någon tid vågat hoppas och tio att len äfven skail tillräknas mig. Bede Gvrealorex.n Då sir Thomas Kene emottagit underrätelsen om Bedes död, uppsökte han mr Olivera. Presten gonorlöste biefvet och böjde ed sitt hufvud under en Jång tystnad. I alla fallb, yttrade domaren, förmodar ag att Johns graf får blitva orubbad. Winers förklariog gaf upprättelse åt hans minne. Ja, kanske är det bäst så, lydde det Ångsamma, tankfulla svaret. Om jag ej örr kännt wig tacksam för att jag kunde äsa välsignelsen öfver hans graf, skulle jag änna det nu. Ni ser att jag hade rätt, ene. Gud vare oss alla nådig, ty vi äro ländige syndarels BLUT.