Aftonbladet – 20 april 1871, sida 2

finnas någon ledning deribland till motivet för hvad man ansåg vara hans förtviflade handling. Den der stora brefpackan, Kene, var från Louisa Joliffe och jag fann deraf att stackars Johns tal ej varit ett fåfängt skryt: hon hade vsrit mera för honom än för mig, och hon hade likväl bedragit oss båda. Hvarföre gifte jag mig med henne, skall ni säkert fråga. Ack, hvarföre! hvarföre! Emedan min kärlek till henne var mig öfvermäktig, emedan den gjorde mig galen. Då vi efter några månaders förlopp åter möttes, blossade den känsla som jag trodde mi hafva öfvervunrit, åter upp med förnyad kraft och passionen återtog sitt välde öfver mig. Det var knappast mindre syndigt, så tänker jag nu, än mitt andra, gröfre brott. Jag såg det redan då jag stod vid hennes sida framför altaret, jag har sedan insett det alltmera och mera tydligt. Men jag älskade henne till trots för mitt bättre omdöme, jag älskar henne ännu — och jag har uppfyllt mina pligter emot henne ända till eftergifvenhet, för att skydda henpe emot allt bekymmer, Detta är mit lifs historia. Ack! Kene, om jag syndat mera än andra, så vet den barmbertige Guden hvad jag lidit i stället. Kan ni ens göra er en svag föreställning derom? Från det ögonblick då John dro sin sista suck, börjades också mitt straff. Det var endaat frukian att börja med, men sedan har det varit de bittraste samvetsjval som någonsin förtärt en dödlig. Jag var ej ämnad att blifva en mördare och John och jag voro dyra vänner. Mitt if har varit en lång, plosam botgöring, bitter smärta öfver att hafva förkortat hans if, ständig fruktan för upptäckt af min orottslighet. Ånger och samvetsagg hafva supphörligt omvexlat, men det har skett af 3uds nåd. Det har ej fannita ett ögonh ok lå jag ej med glädje Skulle Bitvit mitt eget if, om det kannat återkam, den döde. Efer den första förvirrade förskräckelsen skulle 8 hafv? bekänt sanningen, om det Fb t oc til moders skull — i hences sjukliga