Aftonbladet – 19 april 1871, sida 3

laf de missbruk som påkalla ändrivg i nuvaI rande lagstiftning. Men lagutskottet har allItid dels fannit stora svårigheter i formelt I hänseende föreligga, dels ansett att högst I farliga följder skulle uppstå af att sålunda låta gift qvinna få behålla den egendom hon förut egt, eller som, om hon är omyndig, af ansvariga förmyndare för henne förvaltats. Det var nu dessa farliga följder, hvaraf förra riksdagens lagutskott i sitt utlåtande låtit I framskymta de värsta, som vi skulle litet närmare undersöka. I Vid de formella hinder utskottet anfört, Itorde vara öfverflödigt att för ögonblicket l fästa sig, då dessa gälla vida mera motionen län sjelfva saken. Ty att lagförslagets form Iskall kunna lämpas efter för handen varande I fordringar, bör väl kunna ligga inom möjlighetens gräns, när blott den förändring, hvarJom frågan är, erkännes vara berättigad. Man Ihar väl hört invändas att det icke skulle gå lan att upphäfva den puvarande bestämmelsen om mannens målsmanskap utan att omJarbeta hela lagboken(?), men denna invändning torde vara förhastad. Utom det att en ny lag upphätver äldre stadganden i samma sak — i och med detsamma den nya ordnisgen antages, försvinner ju nödvändigtl vis den gamla — finnes för ny lagstiftning i I detta hänseende en utgångspunkt, som troligen ej vid frågans formella behandling blifver åsidosatt, nemligen det redan förot befintliga stadgandet om af hustrun i boet medI förd fastighet på landet, som ej utan hustruns medgifvande får af mannen försäljas, förpantas eiler bortskiftas. (Se giftermålsbalkens ll kap.) Att genom lag stadga att all hustrung enskilda egendom blifver på samma sätt ansedd zom redan nu med fastighet på landet är fallet, torde ej möta så stora svårigbeter. År ett inlemoadt lagförslag i åtskilliga delar bristande, så är det ingentivg i verlden som hindrar det lagutskott som dermed tager befattning att afbjelpa och ersätta dessa brister, och göra förslaget i formelt hänseende så ypperligt, som möjligt. Tvärtom, för oinvigda ögon ser det sannerligen ut, som om detta vore just hvad utskottet borde göra, om det nemligen erkänner rättvisan sf de principer hvsrpå förslaget är grundadt. ch det har föregående riksdags lagutskott obestridligen erkännt. Det kan ej bestridas, I säger utskottet, att mannens målsmanskap Tledt till sorgliga följder. Och alla de laglutskott, som förut haft detta ärende om I händer, hafva, som nyss vämndes, med ett jenda undantag, erkännt de missbruk som föranledt motionen, samt medgifvit öoskvärdbeten af en förändring i detta afseende. Dock skulle dessa sorgliga följder af mannens målsmanskap blott vara undantag och vida öfvervägas af de rysvärda saker qvinnans eganderätt skulle åstadkomma. nstruns verksamhet är företrädesvis riktad inät, heter det. Medgifves, men derföre kan hon väl få lof att ha litet reda på hvad som tilldrager sig utom henne, och förnämligast hvad man tager sig till med hennes arf och egendom. Yttre affärer skuile draga hennes hjerta och känslor från hennes pligter som raka och moder. Möjligt att affärerna skulle inkräkta något på dessa pligter, men det skulle säkert icke blifva mera än hvad baler, visiter, ro I maner, klädsel m. m. nu för tiden göra, och det ekulle kanske blifva till litet mera nytta. Att en qvinna, som en gång sjelf skule taga vara på och ansvara för sin förmögenhet, blefve litet allvarligare uppfostrad, finge litet nyttigare tenkar och på det hela förståndigare riktning än den, som uppfostras med tanken på att hon aldrig kan blifva sjelf. ständig, utan ständigt måste stödja sig vid ( mannen, torde svårligen kunna betviflas. Men Inu kommer det värsta. Af herrsklystnad och oiörstånd kunde någongång irträffa att hon begagnade sin makt så att familjens I sannskyldiga bästa lemnades åsido. Den första slatsats man här måste göra, är den att herrsklystnad och oförstånd. äro framstående egenskaper hos qvinnan och att omdömesförmåga icke är det. Den andra, slotI satsen blir ovilkorligen den att oherrsklystnad och oförständ. aldrig finnas eller fonnits hos någon man i verlden, ty huru skulle elljest detta ömbhjertade och försigtiga lagutskott kunna låta en så farlig makt förblitva i bans händer? Men, tyvärr, lagutskottets naiva verldsåskådning kan visserligen vara mycket vacker, men riktig är den ej, ty erfarenheten, som rätt ofta slår ett streck öfver till och med de med så ypperligt omdöme begåfvade äkta männens åsigter, visar att just dessa äkta män oförsvarligen bortslösa både sin och hust:uns egendom — om eaf herrsklystnad eller oförstånd, lemna vi derhän — under det att just bustrun, sedan mannen förstört allt hvad både hon och han egt, och som då försöker en liten handel eller något dylikt, oftast lyckas försörja både sig och målsmannen, som icke ens kunde förvalta den egendom, hvaraf båda kunde haft sin rikliga bergning. Exempel saknas ej: vi äro förvissade att hvar och en som läser detta sjelf kan anföra, icke ett och två, utan dussintals. Emellertid förnekar utskottet aldrig sitt ömma hjerta. Se här hvilken ypperlig utväg det påpekar för den qvinna, som vill rädda sin egendom undan en slösande man. Jemmnlikt förordningen af den 17 April 1870 (cch jen äldre dito) kan hustrun söka skilsmessa, om remligen manuen öfverbevisas att genou slöseri, ekuldsättning m. m. missbruka sitt I mälsmansskap. Visste hustrun förut att mannen skulle missbruka sin rätt, skylle då sig sjelf.o Nu torde mången tro att vi citerat oriktigt, men så är ej fallet. Vi ha. visserligen, för korthetens skull, sammandragit denna Itirad, men innehållet är dock fullkomligt riktigt. Sedan mannen förslösat hustruns egendom, kan hon utverka skilsmessa och få förvalta de öfverblifna smulorna, om några fin inas. Vore det då icke vida bättre att hindra mannen genast från början, att förstöra de penningar hustrun m-dför, än att låta ho. nom först fritt och efter behag förslösa dem, Joch sedan tvinga henne till det upprörande steget att begära skilsmessa, att bringa skara Joch vanära öfver sina barns far, hvilket väl blefve fallet om en slösaktig man skulle inför domstol redogöra för sitt fögderi? Mannen skulle säkert icke förlorå härpå. Han blefve måhända tvungon att föra en ordentlig och hbushållsaktig !efnad, men skulle då detta vara en förlost, eller ett så outhärdligt tvång? fån obkbnlla näectanm 42404 Ava 29 sh ra