Aftonbladet – 19 april 1871, sida 3

Strengnäs brand. (Efter Dagens Nyheter ) Den syn som från planen vid domkyrkan möter Ögat glömmes ej lätt. Hela husmassan, från foten at den bergshöjd, på hvilken kyrkan ligger, ända ned till motsatta stranden är ej mer. Endast skorstensmurarne samt de nakna, svartbrända stommarne till rådbuset och hr Erikssons stora stenhus vid torget qvarstå ännu på hela denna sträcka, som rymde mellan 70 och 80 större och mindre gårdar, bebodda af omkring 1000 personer, hvilka nu sakna tak öfver hufvudet och till en del äfven annat, det nödvändigaste. Mitt första göromål bief att tagå reda på huru denna gräsiiga olycka tillkommit, och man berättade, att elden kl. half 12 på natten till måndafen bäftigt utbrutit -på vinden till apotekaren eckmans hus vid Storgatan, straxt bredvid torget. Detta hus bade två våningar och frontespice samt var ett af de många olycksbringande träslott, hvilkas uppförande gamla byggnadsordningar medgåfvo. Det var således i sjelfva hjertat af staden, som gnistan tändes, och med förfärande hast grep det lössläppta elementet omkring sig så häftigt, att man med knapp nöd bann rädda de barn, som sofvo i frontispice-våningen. Ett af dem blef dock qvarglömdt, med räddades i sista stund af en provisor på apoteket, men elden var så öfverhängande att barnets hår var svedt. Hr B:s hus bade åt gatan en front om 50 å 60 alanr och en del deraf begagnades till hotell för resande. Med en för en mindre stad (tyvärr) sällsynt pkyndsamhet och ordning började man släckningsarbetet under ledning aj flera driftiga och praktiska män, bland hvilka för mig nämndes borgmästaren von VWernstedt, domprosten Strömberg, magister A. Uddån, gymnastikläraren löjtnant von Post m. fl. Särskildt framhöllos och lofordades det lugn och den omtanka som stadens unge borgmästare under och efter olyckan lade i dagen. Boende i rådhuset, förlorade han sjelf hela sitt nyss inköpta bo, åt hvars räddning han ej syntes egna en tanke. Brandredskapen var, att döma af de prof jag såg, af särdeles god, delvis ypperlig beskaffenhet; men krafterna voro för svaga och alla bemödanden visade sig vanmäktiga. Elden spred sig åt alla sidor med blixstens hastighet och snart var stadens centrum ett ofantligt, böljande eldbaf, hvars anblick från höjden vid domkyrkan beskrefs såsom på samma gång förfärlig och storartad. Den ifver, som i början hos alla gjorde sig gällande att mota den alltmera hotade faran, började, såsom alltid vid dylika tillfällen, svalna och lemna rum för modlöshet, hvarefter man insåg att faran växte öfver hufvudet, och de kämpandes leder lesnade allt efter som allt flera och flera skynjade att rädda hvad somj räddas kunde af egna tillhörigheter. Stadens byggnadssätt var emellertid sådant, att alla ansträngningar ej kunde vara annat än förgäfves, sedan elden en gång fått så stark spridning, luften blifvit glödhet, och i följd deraf det vid alla stora eldsvådor rådande, starka luftdraet en gång hunnit uppstå. Elden bokstafligen ög från hus till hus åt alla sidor; och bruset och dånet från eldhafvet beskrefs såsom öfverväldigande. (Man får komma ihåg, att någon stor eldavåda ej sedan 1786 förekommit i Strengnäs.) En lika vanlig som olyckasbringande omständighet var, att en stor del af stadens sämre befolkning begagnade sig af tillfället att berusa sig ur de fat bränvin och spirituoss, som under räddningsarbetet utfördes ur magasim och bodar. Bränvinsbolaget hade sitt lager i huset bredvid det först antända, och fat, som nedrullades till ångbätsbryggan för att kastas i sjön, sloos i stället upp och eldvattnet slukades med begärlighet vid skenet af den brinnande staden. Lyckligtvis började efterhand hjelp ankomma från kringliggande bruk och herrgårdar. Så kommo från akers bruk 2 ypperliga sprutor med manskap, anfördt af kamrer Pettersson, hvilken sedermera hela tiden utvecklade den mest rastlösa verksamhet. Till och med från Eskilstuna sändes sprutor, hvilka ankommo på e. m. Men ännu voro alla ansträngningar fåfänga. Dock lyckades man åt sjösidan rädda de två stora husen nere vid ångs båtsbryggan. Derför hade man hufvudsakligen att tacka den lyckliga omständigheten, stt det på höj: den derofvanför liggande s. k. Kråkslottet, om hvars förestående rifning nyligen berättades i Da: gens Nyheter, verkligen också för en vecka sedan blifvit nedrifvet. I vidrigt fall hade det varit omöjligt a:t bindra eldens spridning till de nyss nämnda två husen, hvarifrån den sedan sannolikt kastat sig öfver åt norra stadsdelen, då domkyrkans öde ej varit tvifvel underkastadt. Sedan branden rasat hela dagen, lyckades man sutligen, genom svart ssgdt öfvermenskliga ansträngningar att hämma den vid Långgatan, hvar: igenom den fattigaste stadsdelen, den s. k. Vesterviken, blef skonad. Det var ett utmärkt släckningsarbete, hvarvid dels en bagaregesäll, dels på gra medlemmar af skolungdomens brandkår syn: nerligen lära utmärkt sig. Bland de senare nämns des särskildt yngliogarne Annerstedt, Ponten, Schill och Nordström, jemte några andra, hvilkas namn undföllo referenten. Såsom bevis på hur denna unga kår, under sin chef, löjtnant von Post, arbetade, kan nämnas, att kårens brandsegel var uppsatt på ej mindre än 11 ställen under dagens lopp. Seglet satt ännu i dag på morgonen, oskadadt, liksom triumferande, qvar på det lilla hus, som på ett håll började raden af de fattiges ko jor. Den nyssnämnde bagaren räddade genom sitt verkliga dödsförakt och sitt vackra exempel et! annat, större hus, värdshuset, hvars antändning äfven sanpolikt skulle medfört Vestervikens un dergång. En annan vacker räddning utfördes a skolungdomen på norra sidan, dels genom rifping dels genom ståndaktighet vid sprutorna. Det va ett envåningshus, hvars antändning skulle haft til följd eldens Spring till domkyrkoqvarteret (så som jag vill la det) en annan väg än genom husen nere vid hamnen. Först kl. 6 på e. m. ansåg man sig kunna vars herre öfver elden, eller rättare, ansåg sig med sä kerhet kunna begränsa den. . Många episoder, vitnande om mod och sjelf: ui frog skulle ännu vara att anföra, men tider gitver döt e,