kura den kringboende befolkningen, ganms och ung, högtidsdagarne ditskyndar för at se sin egen, ortens, trupp, den hon med all g. Skäl kallar sin trupp. Hvem är vid hvarj fänilig fest i kommanen eller vid hvarj familjehögtid lejonet i bygden; om icke de ns I egne krigarklädde soldaten? le,) Tron mig, mina herrar, denna befolkningen tt vana, att icke blott på Ljungby, Kronoberg: 2 Malmens och Axevaila hedar samt alla mel 5Ilanliggande mötesplatser, utan äfven i Werm in lands och Dalarnes högst belägna bygder, när ss egen härd se sina soldater, underhåller mer u ) militärisk ända i orterna, än om folket skull ie ingå i städerna för att der se det främman de-putsade kasernfolket. Inaf våra störst författare har sagt, att svenske rotesoldate g lär ett praktexemplar af den svenske bonden -elicke den riksdagsbesökande, utan den hemmavarande, tyste, idoge, förståndige, lagly dige plogmanaen — med alla dessa egenska-per förenande krigarens redobogenhet att utgå till landets försvar. Det stora felet hos oss är, att icke de högre klasserna med kärlek och vördnad omfattat indelningsverket, att man icke skyndat att bota ätskilliga dess brister, utan Jatit sig leda af den falska meningsströmmen om Get förmenta högre värdet af preussisk organisation. Denna, fostrad i förkrossande nederlags skola, under en djup förtryteise öfver ett nära femårigt förtryck af en öfvermodig fiende, skulle visserligen icke gifva samma frakt, om hon uppstodeafkall beräkning sfter 60 årig fred. Äfven den pu väl utarbetade beväringslag, som föreligger oss, och dess bestämmelser utgöra endast ett svagt återsken af den djupt allvarliga bild, den genom hela folket gående skapelse, som gätter krigsrens rättigheter och skyldigheter främst och på denna grund låter statsoch militärorganisationen hvila. Vi hafva ej begrepp om, hura djupt denna organisation intränger 11 statslifvet, ty man får ingen fullständig kunskap derom genom lagparagrafer, utan först genom att på stället se hennes. omedelbara verkan. Jag är fullkomligt öfvertygad om, att de nuvarande indelta trupperna skola ännu länge kunna gifva en god stam för den svenska beväriogen, cch att inom denna ram skola aka ————— 7 Te HR I RR HM nu föreslagna beväringsiag samlar åt oss gorom alla medborgareklassers, de högetes såväl som de lästes, förening i ledet. Ty den intelligens som kan finnas hos våra studenter, unga tjenstemän, unga kontorister, handtverkareoch godsegaresöner, skall säkerligen, helst vid deras ringa personantal jemfördt med de talrika arbetande klassernag, vid deras upprädande i ledet lätt gifva sitt vetande i utbyte mot den fullvildade soldatens käpnedom af mark och skog, af hans förmåga att sköta sig i fälttjenst, i läger, att sksffa sig förnödenheter, att vårda sina fötter, i hvilka till och med, såsom en stor författare yttrat, krigskonsters bemlighet Jliger. vg Erinrom oss blott alltid, att de indelta trupperna eldrig böra kallas och att de icke bilda en arme, att de inuehilla blott ett enda af en armes vapen, att de endast utgöra en stam, som blir arn.e först genom tillkomsten af bevärivgens friska, aldrig försinande, källsprång. Må det öppet uttalss! Vi hafva inga stridskrafter, förrän den värnepligislag, som nu ligger på vårt bord, antages. Vistå! aldeles värnelöse. om han skulle förkastzs. Ty hvarifrån anvars få folk, ty folk är likväl, har ifrån tidernas börjsn varit och kommer att förblifva det försia och förnämsta krigsmedlet. y Evilken förblindelse att då neka dess anskaffning, ockrande till egen vinning på fäderneslandets nöd! Såsom jag ofvan nämnt, måste jog djupt beklaga om denva kammare skulle fatta något annat beslut än att antaga K. M:ts proposition. För denna välsignade utgång upplyfter jag svaga bänder och önskar, sit beslntet måtte fattas med den enhäll ghet, som ifver det kraft och inflytelse inför motståndare, på hvilka bändelser mer ön skäl tals. I skolen, mina herrar, tillåta mig ett slutord, upprunnet ur tanken att vårda hvad vi ega. kasona väl utbildas de nya grundämnen, hvilka Vår store häfdatecknare har sagt: Visa mig ett folx med föräldravördnad, och jsg skall spå det en ling framtid. Hvilka äro här föräldrarna? Det är den ädla modern, vårt urgamla älskade land. Hvilken är fadern? Detta ättgoda folk, denna i vår verldsdel af ålder aktade stat, detta i segrar och nöd prövade svenska rike! Det är dessa höga föräldrar vi skola vörda, så förunnas oss en lång Jlifstid. Men försmås och föraktas dessa föräldrar, kommer hvad af dem blifvit sådt och hos oss slagit rot icke att åtnjuta kärlek och vård, utan eftersättos det för utifrån lånade växter, hvilka icke kuona trifvas i svensk kalljord, då kan man icke se vår framtid i ljus. Iagen bäre förmätna händer på föryngrandets lag, som är skapelsens och naturens ordning, men irgen sönderplocke heller lättsinnigt det pröfvade vördnadsvärda gamla och låte det af dagens vindar förskingras! Måtte detta öde ej öfvergånun föreliggande fråga, en af de största som under detta ärbundrade varit föremål för svensk riksdsgs behandliog — frågan om medlen att upprätthålla vär politiska sjelfständighet, hvilket endast kan ske gezom anskaffning af folk och penningar, en fråga som i dessa dagar får sin utomordentliga vigt till följd at den brytni som en del af folkombuden genom sin stä ning till benne föranledt. Här väntas i strien denna första kammare, genom grundlagens tysta mening kallsd att vara en bundsförvandt med folkmakten mot styrelsemektens möjliga missbruk, men likaledes decnes stöd mot folkmaktene öfvergrepp. Under denna stupdande brytning bevare Gud vårt dyra älskade fädernesland! Första kammaren. (Forts. fr. gårdagsbl. Hr v. Ehrenheim framhöll, att fördelen af K. M:ts förslag vore, att derigenom erhölls man en myndighet, som egde initiativ. Då man hade en ensamt beslutande chef egde man äfven den förmåga af kraftig handling som behöfdes, och i motsats till utskottet fann tal., att man just derföre