1 RIKSDAGEN. rJHr Hazelii yttrande om indelning verkets upphörande. p-). Säsom vi i vår öfversigt af gårdagsaftonar ill, förhandlingar i Första kammsren omförmäld åt lät he Hszelios, som är af sjukdom hindrad a infinna sig i kammaren, genom en anrfan kam marens ledamot upplåsa ett anförande rö 1Jranda den onder behandling varande fråga er 09 2 indelningsverkets upphörande. Vi tros göra våra läsare ett nöje genom att redan c i sin helhet meddela detsamma. Det had följande lydelss: i. Då jog i följd af fortfarande sjukdom, hvil tj ken redan under sex veckors tid hindrat mi . Jatt i kammarens öfverläggningar deltaga, ick t )kan inställa mig för att öfvervara behandilingen af den vigtiga fråga, som i dag före ligger kammaren, anhåller jag att till proteI kollet få afgifva följande yttrande: -I Det är ett allmänt kändt förhållande at från alla detta vidsträckta rikes delar på talrika möter, i framställda adresser, och hvad mera än allt detta är, från de varligsn så olika tänkande tidniogarte i alla rikets orter, en nästan alldeles enhällig rmeningsyttring förklarat, att vi böra ofördröjligen öka våra stridskrafter, att vi ej böra sky dertill nödvändiga medel, och att vi såsom grand för vårt försvar böra bibehålla vär fierbundraåriga krigsförfattning, samt en utvidgad och allmännare värnspligt. Om nåonsin en offentlig mening kan anses vara ast öfvertygande och med eftertryck uttalad, så är det devca, Denna verkligen storartade Jsällsporda meningsyttring hedrar vårt folk, ställer det bögt och utgör den glada, uppiyftande ersättningen för den djopa sorg och bedröfvelsa fosterlandsvännen måste erfara, då han förnimmer den framgång en 1867 född olyckediger tanke haft hos en de! af detta ädla folks ombud, den tanken nemligen, att man såsom vilkor för att deltaga i rikets försvar vid dess ytterst nödstälida belägenhet utan ordnade stridskrafter, såsom vilkor för att öka våra beväringsår, uppställer skattelindring för en viss klass. Denna olyckliga tanke har vu fått sitt bestämda uttryck i utskottets föreliggande förslag, att man skulle kunna få inlösa ett kapital blott genom femton års räntebetalning, samt att den rys vidgade beväringslagen antages endast under förutsättning af indelningsverkets upphörande. Jag vädjar till häfdeforskaren, enår jag ej kan känna alla låga drag onder tidehvartven, om någonsin ett folk varit utsatt för en större och inför hela verlden mera förnedrande fara, än den, att eznot sin uttryckta vilja stå på vägen att blifva försvarslöst, itöjjd af ettbefallande veto från en rmedborgereklast? Huru bar ett så vådligt, så vidunderligt tarkofoster konnat viona den framgång att det föreligger css såzom en verklig tanke, af förnuoftige män på allvar lifligt omfattad med fall mening att honom genomdrifva? Svaret är lätt. Då orimliga tsnkefoster framkomna och söka bana sig väg, böra de ej med likgiltighet mötas, ännu mindre med undfallande tillmötesgående, ur synpunkten, att de anses komma från den, som makt hafver, vare) sig att han är goldbroderad eller vadmalsklädd, atan de måstetilibakavisas med bela kraften af ett förnärmndt förnuft, en sårad rättskänsla och en orubbad öfvertygelse. Såsker i land med praktiskt politisk bildning, såNN som i England, der politiskt vanvett stannar ioom den krete, der det fostrate, och finner: ingen mark beredd att lärgre framgå. Men hes-0oss -fiones tyvärr ett lättsinnigt national-. drag att omfatta vådliga läror, hvilka ej etanna inom osucda bjernor, utan uppstiga äfven i bättre hufvuden — ett patiopaldrag alltför befryndadt med det folks, som just för detta lättsinnes öfrermått i dessa dagar kämpar inom sig sjelf om politisk och social: tillvaro. Ett folk är otvifvelaktigt i en betänklig fara, då det låter en medborgareklass, hvilken som helst, tillskansa sig en sfgörande! makt. Det är denna fara, kvar fäderneslandet nu svä!var, då det hotas att emot hela landsts allmänt uttryckta vilja och — jag ifrågasätter icke annat — äfven emot denna kammarss blifvande beslut tryckas at en ny klass, sedan alla andra konstitutionsenligt försvunnit — den nya rustoch rot-; hållareklassen. Att sätts en dam emot detta ryck, att i nödfall sätta bärdt emot bårdt, ir efter min fnila öfvertygelse en hög regenngspligt, som sf hvarje god medborgare måste stödjas för att hindra alls dammars inbrott. Ty lyckades det en klass att för sn gång för egen vinning beherrska kammare, ening och folk, må man vara viss, att han skulle fortgå i brytande välde: Men lyckigtvis har han börjst sitt snfall i den största fråga, som kan företagas. Ty huru små äro alla andra i jemörelse med denna? Hvad betyder tvisten om andra politiska eller statsekonomiska eller statsrättsliga fiågor, hvad betyder äfven de största personligheters upphöjelse eler fall, emot den stora händelse, jå landets tillvaro såsom sjelfständig stat sättes i fråga; då flera af folkets ombud öppet tillkännagifva, att de ej vilja medverka ill landets föravar utan vilkor af en dem särskildt tillkommande vinniog? Huru är det möjligt, att en så vidunderlig tanke har kunnat vinna insteg bos ett förnuftigt folk? Det peklagliga svaret är: den dristiga tilltsgsennoten hos få, segrande öfver eftergifvenheten och det bristande förutseendet hos många. Enligt de grundsatser jag bär ofvan framställt, är det klart att jag djupt beklagar, stt de ärans män, hvilka varit denna kammareg ledamöter i försvarsutskottet, framgått på eftergiftens väg och icke scmslatit sig om samma tanke, som den en af dem — grefve Björnstjerna — i särskild mening afgifvit, len nemligen, att med nödiga befunna änringar antaga K. M:te välgrundade proposition rörande vära stridskrafters organisation jemte den väl utarbetade värnepligts280, såsom denna nu utgått från utskottets hand. Decna pälining, stående på fast grund, med de goda flankstöden af häfd och rätt, ( L ynes mig uppenbarligen vara starkare än ten, der wotståsdsren får sin gifoa anfallsFR ht -