det ICKe Oväsendiligen atvez från de grunder I för försvarsväsendets ordnande, som tal. sjelf hade vid 1869 års riksdag framlagt. Detta I skedde icke derföre att tal. sedandess förändrat åsigt, utan först och främst emedan reforingens nu framlagda förslag i två väsentiga punkter skiljde sig från 1869 års förha Mt fa 8 slag, i det krigsreserven då ej var afsedd att, e såsom nu landstormens första uppbåd, bilda! ett sjelfständigt helt för sig, utan ämnad att i4 förstärka armen, som sålunda skulle komrnoits att vpptaga ett större antal värnepligtige änk egtammen kunde leda; och i det vidare årjo 1869 endast föreslagits 60 dagars öfning för beväringen, men nu 82 å 90 dagar, så att beväringen nu kunde anses erhålla åtminstone e en någorlunda fullständig rekrytbildning. Förr? öfrigt medverkade till talarens beslut att bi-! träda K. M:ts förslag äfven den förändrade ställning bvari Europa, och äfven vårt land, sedan 1869 kommit. Man väntade viseerligen dä ett krig mellan två af Europas stormakter, men man hoppades tillika att sedan de hade utkämpat sin strid, stormakterna skulle finna skäl att begränsa sina rustningar, och att till följd häraf, jomväl de mindre staterna skulle kunna, om ej minska sina stridskrafter, åtminstone undvika att öka dem. Dessa förhoppningar ha slagit fel. Man underhandlade visserligen nu om en fred, men det vore ej utan skäl som denna kallades blott ett stillestånd. Men om än, såsom tal. hoppades, kriget ej snart ånyo utbryter, så vore dock faktiskt, att ingen stat minskat sina stridskrafter, utan att tvärtom alla sträva att öka dem. Derföre borde äfven vi bereda oss, om ej en absolut visshet, åtmiustoae en möjlighet att kunna försvara 083, Tal. bifölle derföre förslaget i den förhöppning, att den offervillighet, som visar sig 2 i afseende å beväringslagen, äfven måttel uppenbara sig då de åtgärder förekomma till ing hvilka afse att bringa denssmma till lif. Grefve C. G. Mörner ansåg värnepligtsåldern kunna inskränkas till 35 år, hvilket förslag föranledde frih. De Geer till den erinran, att en sådan förändring i åldersbestäm-a melsen skulle föranleda ena rubbning i för-s slagets flesta delar, hvarför friherren på detd bestämdaste afstyrkte densamma. Paragrafen bifölls derefter utan votering. ig f 2, som bestämmer, att värnepligten fullgöres de 7 första åren i allmänna bevärin1 gen och de följande i landstormen, bifölls!t efter några anmärkningar af grefve O. Mörner, som yrkade att de värnepligtige skulle i 9 år tillhöra beväringen. Talaren ville med!y detta förslag visa, att ban önskade stärka !z armen, men ej hade något förtroende till landstormen. vu Hela den öfriga delen af förslaget till värne-2? pligtslag bar derefter blifvit af kammaren oförändradt godkänd utan någon mera an-ig märkningsvärd öfverläggving. Deremot blef 15 iogressen till författniogen af kammaren ir: äterremitterad, emedan der icke blifvit nå-2 gontiog omnämndt rörande befrielse för rust-j? och rotehållare att i krigstid uppställa ersättningsmanskap. je Slutligen har Första kammaren bifailit utskottets förslag i 7:de punkten af betänkandet, om hemställan till K. M:t, att han måtte taga i öfvervägande, huruvida ej värnepligtsförfattningens hufvudgrunder må kunna till-t, lämpas jemväl på Gotland. I Andra kammaren började föredragningen med första punkten af utskottets förslag, hvåri bestämmes, att indelningsverket skulle upphöra efter en öfvergångstid af 15 år. Först uppträdde här krigsministern med ett längre föredrag. Han uttalade sin glädje deröfver att ur militäriskt principiel synpunkt ingen stor olikhet förefunnes emellan utsköttets och regeringens förslag, i thy att båda ville grunda landtförsvaret på allmän värnepligt med stam. Deremet vore den stam; som utskottet föreslagit, ur ingen synpunkt god. Det vore en besyaonerlighet af utskottet att ha ur landtförsvarskomitåns bstänkande citeret aila de olägenheter, som indelningsverket företer, men deremot alldeles ha glömt bort att nämna något om de långt öfvervägande fördelar, som komitn tillägger detsamma. I fall msn vill bedöma billigheten af en vara efter den nytta densamma gör, så är den indelta soldaten, hvars nytta och permanenta tillgävgligbet icke få bedömas blott efter öfniogsdagarne, den billigaste stamtrupp, som kan erhållas... Talaren gendref föröfrigt såväl en mängd af de anmärkningar, som gjorts mot de indelta trupperna, som de rättsgrunder man anfört för indelniogsverkets upphäfvande såsom vilkor för allmänna värnepligtens ordnande på ett tillfredsställsnde sätt. Frib. J. Ericsson åberopade de fem reservanternas af första kammaren uttalande, såsom bevis för att indelta trupperna icke äro ur militärisk synpunkt tillfredsställande såsom stam och utfor med mycken häftighet mot pressen, som i denna sak:har arbetat på att framkalla splittring i stället för enighet. (Det är högst märkligt med åtskilliga representanter, som gernar vilja räknas till den frisionade sidan, ja som riktiga fullblodsdemokrater: så länge och för så vidt pressen bär upp dem cch angriper deras motståndare, med ju större skärpa desto bättre, är pressen förträffig, då fallgör den sitt värf på ett utmärkt sätt och förtjenar alla patriotersbi-k fall, mena om den blott för en gång riktar någon kritik mot dem sjelfva — ja då är den under all kritik, då är den ofosterländsk, då har den alla möjliga dåliga egenskaper, och hvem vet, om icke de ärade herrarne då, för ilfället åtminstone, skulle vara nästan fär-jnr liga att önska, det press och tryckfrihet vore ler pepparn vexer!) Hr Grenander förordade på det varmaste untagandet af regeringens förslag såsom vaande det lättast notförbara och förenande den törsta kostnadsbillighet med full ändamålsnlighet. Hr v. Geijer förenade sig närmast med de m reservanterna af första kammaren, men rille dock att någen mildring i den af dem öreslagna aflösningen skulle ävägabringas. ömellertid uttalade talaren öppet sin tanke m hvad det var för ett slags stam dessa ir ville komma till, ehuru man icke kan se let af deras reservation, nemligen en stam, om ligger — i garnison. Det är på den vä-at en man skall få så mycken intelligens i stamI fö nen. Och man skulle verkligen inbilla sig, att!c