ner i skydd, det förlorar man i effektivitet! och vice versa. Det rörliga törnet med till-: räckligt tjockt pansar för att emotstå de kraftigaste projektiler har hittills visat sig vara den fördelaktigaste batterikonstruktio-: nen, eller den, der båda de ofvan anförda vilkoren kunna anses vara bäst afvägda. Men med den nu brukliga pansaren tillhöra de redan en förfluten tid — de genomskjutas af af 12 och 18 tons kanoner och man har redan i England anställt lyckliga profskjutningar med en 35 tons kanon. Emot den s8enaste nutidens kanoner skulle det således erfordras sådana dimensioner å genom konst anbringade bröstvärn, de må nu vara af jord, sten, trä eller jern, att em embrassyrer och portar skolå kunda skyddas, så inskränkes möjligheten att såväl sidorikta kanonen som att erhålla tillräcklig synvidd, och tvärtom, om de senare befordras, så blir bröstvärnpet så mycket svagare der skyddet bäst behöfves, nemligen vid kanonen. Det är dessa svårigheter kapten Moncreiff företagit sig att lösa genom att praktiskt besvara trenne frå-! or. E 1:o Kunna kanoner förses med sådana lavetter att man med dem kan undvara konst-! gjorda bröstvärn? 2:0 Kunba kanoner i dylika lavetter uppställas i fördelaktiga positioner och ombordt i fartyg? . 3:o Kunna sålunda uppställda pjeser med tillräcklig noggrannhet Tiktas och bandteras? Den första frågan har han löst på så sätt, att kanonen i eldgifvande ställning skjuter öfver bank, men vid viskning och laddning står i skydd under den nivå som naturen gifvit — antingen den fasta marken eller hafvets yta. Den som är van vid handterandet af skoppskanoner, och ej känner till grunderna för Moncreiffska systemet, förvånar sig att någon vill tänka på att, med den hastighet, hvarmed man vill betjena artilleri, kunna förflytta nu brukliga 18 och 25, ja 30 tons kanoner från den ena af ofvannämnda ställningar till den andra — men han blir ännu mera förvånad, då han först gör sig reda för de grunder, hvarpå systemet hvilar. I enkelhet påminner det något om Columbus och ägget, och det påminner om den som blef öfverfallen of ttenne motståndare, men befriade sig från dem båda derigenom att han tog den ene och med honom slog den andre. Så gör kapten Moncreiff. Rekylen, som hos svårare pjeser redan i sig sjelf är tillräcklig att ha att kämpa med på en slät -plan, denna begagnar han icke allenast för att föra ned den tunga pjesen uti sin grop, utan äfven till herkniesarbetet ait lyfta upp den igen sedan den blifvit laddad. Han kallar, förotan några enkla mekaniska inrättvingar, uteslutande naturlagarne till sin bjelp. Något sinnrikare kan knappast tänkas: att frigöra sig från en olägenhet, som ju svårare artilleriet blir, förekommer i allt allvarligare form och genom att använda den till ersättande af en kraft, som annars icke skulle kunna anskaffas annorlunda än förmedelst ånga lösa bela sin uppgift. Uppfinnaren säger sjelf: Det är svårt att fallständigt kunna fatta den radiklaa förändring, som det nya systemet bragt å bane i afseende å batteriers anbringande utan att verkligen försöka dess användande. Intill närvarande tid har utstakandet af batterier och systemerna, efter hvilka de blifvit byggda, till största delen varit grundade! på vilkor som äro pu försvunna. På dessa vilkor, enkla som de voro, bafva likväl berott alla ingeniörofficerares befästniogsplsner från Vauban och nedåt, och de hafva gifvit form till dessa mänga beviser och väl nttänkta placer för flenkering, karakteristiska för den moderna fortifikatiopen. En sluttande vall, ett genomstucket bröstvärn, kanoner förbindrade i deras rörelse och sidoriktning. — Se der de förhållanden, som blifvit bortsopade genom det nya systemet. Moncreiffs system för fasta batterier kan i få ord beskrifvas på så sätt, att rekylen blir hämmad genom en motvigt, hvars häfarm blir större ju längre kanonen rekylerar, och denna kraft, som rekylen gifvit åt motvigten, begagnas sedan för att åter upplyfta kanonen. Uppfinnaren beskrifver den på följande sätt: Den del af lavetten, hvilken benämnes elevatorn kan helt och hållet anses och benämnas såsom häfarm. Denna häfarm har axeln till sjelfva kanonlavetten applicerad såsom kraft och tyngdpunkten af den å elevatorn anbringade motvigt såsom last, under det att stödpunkten förblifver rörlig emellan de båda. När kanonen är i eldgifvande ställning faller stödpunkten, på hvilken häfstången hvilar nästan öfverens med lasten, eller tyngdpunkten af motvigten, och när den affyras rör sig elevatorn å plattformen på ett sätt, så att stödpunkten flyttar sig från lavetten närmare åt kraften, eller med andra ord, den aflägsnar sig ifrån motvigten och närmar sig kanonen. När kanonen affyras går lavettaxeln bakåt beskrifvande den platta delen af en cykloid. Den rekylerar fullkomligt fritt och det finnes ingen frestning på någon del af hela lavettaget, ty motvigten börjar sin rörelse med mycket liten hastighet. Allt eftersom rekylen emellertid fortgår förändras förhållandet komplett, ty det rörliga stödet kommer närmare kanonen (kraften), ökande lastens afstånd från stödet för hvarje tam den rekylerar. Sålunda, motståndet, minst vid början, ökas i ett tilltagande förhållande allt efter som kanonen sjonker ned i sin håla eller batteri, och vid slutet af rekylen gripes elevatorn af en sjelfverkande stoppare, hvilken oerdaoct hahöäfgver lncsae för att kananen