land. Jag vill gerna gifva Winny och hennes barn ett par bundra om året, som understöd, jag ämnar lofva henne det. Det kan betalas ut till henne för hvar vecka, företår ni; onkel, och jag kunde gifva henne litet dessemellan om så behöfdes. Hon kunde på det sättet få lefva i ro, men jag tror ej att det i lärgden vore bra att betala Geralds skulder. Lorden nickade gillande. Jag kan ej behöfva säga mera åt Wiony än att jag vill draga försorg om henne och småttingdrne — till Gerald kan hon medföra ett skriftligt, försegladt svar. Du kan skrifva svaret, men jag skall taga närmare reda på förhållandet och om någon hjelp bör lemnag honom, skall han få den af mig. Det har varit för mycken eftergifvenhet i dylika fall som bragt mig i svårigheter och jag skulle ej vilja att du, min gosse, började på samma sätt. Vi vilja låta honom försöka hjelpa sig sjelf. Kanske jag framdeles kunde bestå honom något årligt underhåll, sade Roland eftergifvande, men med hans skulder vill jag ej taga befattning Kunde Gerald hafva hört dstta samtal skulle han säkert mera godvilligt skjutit på dem begge två, än ban oafsigtligt lossade skottet mot sir Vincent. Men vi började detta kapitel i Helstonleigh. För en gång hade invåparne i den goda garsla staden fått ett litet afbrott i deras vanliga enformiga lif, ty folket sprang pu till dörrar och fönster för att gapa eiter sir Roland Yorke. Så gerna hade de kuunat föreställa sig att den gamla ärsvördiga domkyrkan skulle rubbas från sin plats, som att den obetänksaniiwe skolgossen, den sorg lösa odågan som rymde bort från sing sku der, en gång skulle återkomma lik ea r