Aftonbladet – 17 april 1871, sida 1

STOCKHOLM den 17 April Jernvägarne norr om Mälaren. Under denna rubrik förekonimer i Aftonbladet n:r 74 för tisdagen den 30 Mars, en artikel, emot hvilken insändaren finner Sig uppmanad att i ett afseende framställa anmärkning. Sedan artikelförfattaren förutsatt, hvad numera torde få anses som visshet, nemligen att jernvägsbolagen Thureberg —Westerås—Bergslägen och Upsala—Mararetehill under alla omständigheter komma att bygga jernvägar med samma namn, och på ett öfvertygande sätt framhållit de fördelar dessa vägar bereda hufvudstaden, Bergslagen, provinserna och föderneslandet, uppställer författaren en beräkning öfver deförluster svenska staten kan komma att tillskyndas om, oaktadt dessa enskilda jernvägars byggande, Upsala—Sala-—Storviksbanarn ändå skulle komma till utförande. Emot en af de vigtigaste punkterna i denna beräkning torde, för sakens och sanningens skull, befogade anmärkningar böra framställas. Artikelförfattaren antager och beräknar inkomsterna å Upsala—Sala—Storviksbanan till samma belopp som de inkomster statens öfriga jerivägar lemna, nemligen under senare åren, 3 proc. å anläggningskostnaden. Hvarpå grundar sig en sådan beräkning? Eger staten någon jernväg, gående genom en föga folkrik och i öfrigt icke rikt lottad trakt, som på få mils afstånd på båda sidor följes af enskilda jernvägar, som gifver ett sådant resultat? Och dertill kommer, att ofvannämnda enskilda jernvägar anläggas i möjligast rakaste linie, med hufvudsakligt afseende fästadt på trafikens behof, då deremot den här ifrågavarande statsbauans riktning, säga hvad man vill, hufvudsakligen synes vara ämnad att afse Gefle—Faiu jernvägsbolags och Gefle stads enskilda intressen; och just för att kunna lämpa sig för detta sitt aldrig öppet erkända, men icke dess mindre beräknade ändamål, blifvit bestämd att läggas i sådana krokar, att, på den, väglängden — hvart man än ämnar sig, — med undantag emellan Upsala—Sale, alla afstånd förlängas. Om en bibana bygges från Sala till Stockholm—W esterås— Bergslagsbanan på närmaste håll, sä får till och med denna stad närmare till Stockholm på Bergslagsbanan än på statsbanan öfver Up3ala. Öm då en gång, hvilket icke kan komma att dröja särdeleslänge, Frövi—Falubanan blifvit follbordad, och Bergslagsbanan blifvit satt i förbindelse med densamma, blir väglängden från Sala och Westerås samt alla de omkringliggande orterna till Falun och Dalarne derigenom, på denna bana, betydligt kortare än på stetsbanan öfver Storvik. Tagas dessa obestridliga fakta i betraktande, hura framställer sig då det trafikdistrikt, som skall komma att mata och underhålla trafiken på Upssla—Sala—Storviksbanan? Ges det med denna banas, henne så förlängande krokar, och så grundligt kringskuren som hon på alla sidor blir, ens något ringa hopp, än mindre visshet om att inkomsterna på densamma skola komma att betäcka dess egen drifkostnad? Skulle den ailt detta oaktadt komma till stånd, skall framtiden, tyvärr, komma att besanna denna insändarens befarade fruktan, ehuru det då är försent att omintetgöra eller godtgöra den för vårt land i sanning 0arhörda förlust, som härigenom blifvit det tiliskyadad. Om Upsala—Sala—Storviksbanans trafikdistrikt kan man, å en vanlig karta, der de här ofvan nämnda ifrågavarande jornvägslinierna äro uppdragne och landsvägarna äro utsatte, lätt göra sig en temligen noggrann föreställning; man kan der se, hvilka och hura många vägar som skära eller beröra de olika jernvägslioierna, man kan äfven der mäta och beräkna orteafstånden på da rivaliserande jernvägarne. Är man villig att opartiskt verkställa dessa undersökningar och derjemte medgifva att all trafik söker den kortaste och billigaste vägen, så torde icke med nögot skäl kunna påståg att insändaren sagt för mycket, då han frawställt sitt follt berättigade tvifvel, om hurovida den här oftanämnde tillämnade statebanan ens någosin skall gecom sana inkomster kunna komma att underhålla sin egen drifoch trafikkostnad. Oafsedt allt det myckna, som blifvit sagdt och som kan sägas om de rivaliserande jerovägsförelagen norr om Mälaren, torde på den onokt till hvilken denna fråga no kommit den af insändaren anmärkta och framhällna faran vara förtjent af den största uppmärksamhet, och att derpå fästes det allra största afseande. —n.