Aftonbladet – 13 april 1871, sida 2

Jag menar, att jag aldrig blir återställd här i verlden. Sitt stilla, Roland, och bör mig. Såret ansågs från början obetydligt och tycktes vilja fortfara att förbättras, men det bar nu tagit en elak vändning och måste innan kort slutas med döden. Var lugn, min vän, och lyssna till hvad jag säger. Du är min arfvinge, som du vet, Roland. Roland, tvungen att tåligt behålla sin plats, kunde endast stirra, rycka sig i skägget. och stirra på nytt. Din arfvinge? Ja, visst, min arfvinge.n Ett sådant förhållande hade aldrig i hela hans lif fallit Rolapd in att tänka på. Han satt mållös, i stum förvåning, I samma stund -min ande lemnar denna stackars bräckliga kropp — och läkarne hafva sagt mig att det ej kan dröja länge dermed — så är du sir Roland Yorke, den fjerde baroneten och innehafvare af Yorkesza godsen — sådana de äro.x Åh! Herre min Gud! yttrade Roland, vida mera förbluffad af denna utsigt än då. det var fråga om att han skulle gå på gatorna och bjuda ut pastejer. Menar du detverkligen, Vincent ? Menar det! Är du från vettet som behöfver göra en sådan fråga! Nog måtte du veta likaväl som jag att du kommer närmast i arfsföljden. Jag har aldrig tänkt derpå, aldrig något ditåt. Jag önskar det inte heller, käre Vin-cent, visst inte. Jag önskar af allt hjerta att du måtte bli frisk och bshålla det sjelf, Ack! Dick, jag hoppas det innerligt !. Roland hade stigit upp och fattat sin kusins utsträckta hand. Då sir Vincent hörde den ifriga, allvarliga rösten och såg det öppna ansigtet med dess oskrymtade, bjertliga deltagande, och de ärliga ögonen skymda af tå