Aftonbladet – 13 april 1871, sida 2

han för sig sjelf, då de voro nära frem .o, ostackars Dick måste hålla sig instängd mom hus och kan ej bestyra om allting sjelf, derföre har han skickat efter mig för att bjelpå honom dermed. På en hvilobädd i bottenvåningen, i samma rum der vi sågo honom frukostera med Gerald, låg nu sir Vincent Yorke med sin hund bredvid sig. Han räckte ut handen emot Roland. -Okonstladt och hjertligt yttrade denne högljudt sin ledsnad öfver hvad som ländt isynnerhet : för den del Geräld haft eri. Ja, det blef mig ett fult spratt, sade sir Vincent lugnt. Sitt ned, Roland, hör, närmare intill mig. Jag är rätt klen och kan ej tala på längre afstånd. Roland tog plats på den anvisade stolen nära sir Vincents bädd och de betraktade hvarandra ett ögonblick under tystnad. Roland såg förlägen ut, inom sig blygdes han på Geralds a och undrade huru mycen vanheder han ännu skulle ådraga dem. Moderatörlampan med en tunn, genombruten pappersskärm öfver, för att mildra skenet, stod bakom den sjuke. . Jag hoppas du snart kommer upp igen, Vincent. Jag hoppades så äfsen, ända tills: i dag på morgonen, svarade denne. Mitt ben plågade mig mycket i natt, och jag skickade i daggryningen efter läkaren. Han kom och nödgades säga mig att en ogynneam förändring inträffat, att i sjelfva verket farliga symptomer visat sig. Men du kan ju botas? utropade Roland. Nej, inte nu mera. Inte botas!, upprepade Roland, och for app med en förskräckt blick, ehuru han ej rätt törstod svaret. Menar du, att det blir mycket långvarigt? .