I a nn KI FETSECBETAETEFTEGSKAGEN UAFLERSUSES ISSUE I intrång på sjöförsvarets. Emellertid blir det naturligtvis i alla händelser I omöjligt att på en gång anskaffa de erforderliga EI medlen till armns ökande. Förhållandenas inre natur bjuda således en långsam utveckling. De förena sig med klokheten, som manar att icke släppa det ännu brukbara gamla, annat än i den mån det nya derur hinner utväxa. De förena sig i med den nuvarande politiska ställningen, som förbjuder oss att experimentera med en ny armåOrganisation, då vi hvarje ögonblick måste befara att blifva anfallna af en rofgirig fiende.s Under tiden skrida vi dock oaflåtligt mot den rena folkbeväpningen såsom det slutliga målet, såsom den enda värdiga krigsförfattningen för ett fritt och upplyst folk, hvilket förstår uppskatta sin sjelfständighet samt äfven är beredvilligt att underkasta sig de ökade uppoffringar, folkbeväpningen otvifvelaktigt medför, fastän detta ännu hos 0s8 i allmänhet icke inses.s Detta skrefs 1866. Hvad har sedandess i afseende på försvarsfrågan förefallit? Såsom nyss nämndeg, ansåg jag då indelningsverkets lindring, dels genom jemnare fördelning af roteringen och i rustningen, dels genom öfverflyttande af en delaf bördan på andra samhällsklasser, såsom ett ceftergifligt vilkor för dess bibehållande. Vid den i första riksdagen efter representationsförändringens genomförande, år 1867, visade sig att roteoch I rusthållare, d. v. s. större delen af den jordbruj kande befolkningen, erhållit en sådan öfvervigt, at: ingenting mindre än indelningsverkets aflyftande samt bildande i dess ställe af en värfvad och på landet förlagd stam ifrågasattes, hvilket äfven af dåvarande försvarsutskott föreslogs. Visserligen stannade det denna gång dervid, att riksdagen af regeringen begärde framlägganilet af ett armåförslag, grundadt alternativt på indelningsverkets bibehållande men lindrande, eller på dess aflyftande och fördelande lika på alla folkklasser. Som man känner, valde regeringen och krigsstyrelsen det förra alternativet. Under de tvenne är, som nu förgingo, innan frågan åter förekom vid riksdagen, grundlades emellertid hos mig den öfvertygelsen, att en lindring ej var möjlig utan indelningsverkets upplösning. Hvarje försök att ijemnare fördela detsamma på den indelta jorden och ännu mera på öfriga näringsgrenar och kapitalvärden, eller folkklassersom man säger, skulle ovilkorligen medföra en sådan rubbning, som fullkomligt motsvarade dess aflyftande. De oöfvervinneliga svårigheterna i afseende på lindringen visade sig äfven aldrabäst vid det förslag dertill, zom af regeringen vid 1869 åra riksdag framlades; det var både orättvist och praktiskt outförbart samt ledde derföre ej till någotresultat. Ja,samma riksdags försvarsutskott förklarade rent ut, att ingen lindring öfverhufvud vore möjlig, hvarföre äfven detsamma föreslog indelningsverkets aflyftande. Och förmodligen hade något dylikt redan vid denna riksdag kommit å bane, om ej den politiska reaktion, som hos oss efter representations: förändringen gjort sig gällande, förorsakat uppskof. För mig blef det likväl efter denna riksdag klart, att intet förslag till armåns ombildning och deraf följande betydliga utsträckning af allmänna värnepligten, grundadt på indelningsverkets bibehållande, kunde hafva någon utsigt till varaktig framgång hos dem, som frågan närmast rörde och hvilka äfven kunde göra sitt inflytande gällande, nemligen hos Andra kammarens pluralitet. Från det ögonblicket upphörde hos mig hvarje tvekan; och jag riktade mina tankar på lösningen af den i sanning ej lätta uppgiften, buruledes indelningsverket skulle kunna aflyftas utan alltför stora rubbningar i militäriskt och statsekonomiskt hänseende samt utan våda för landets försvar, således i öfverensstämmelse med slutorden i den ofvan omnämnda broschyren. Frukten häraf blef det nu af mig framlagda förslaget. Möjligt är, att jag derstädes misslyckats i afseende på den stora och invecklade frågans lösning; ty att fela är menskligt, och flera vägar kunna leda till samma mål. . Mea detta är en sak, som framtiden kommer att utvisa. Någon inkonseqvens eller omkastning tror jag dock att man svårligen, om man vill vara rättvis, skall kunna påbörda mig. Möjligtvis ett misstag, i fråga om rhöjligheten af indelnings verkets lindring; men detta misstag hafva många delat med mig. Huru har likväl å andra sidan regeringen handlat? Äfven densamma synes börjat misstänka, att någon lindring ej vore möjlig. Men i stället för att då på ett konstitutionelt sätt öfvergå till det andra af de vid 1867 års riksdag föreslagna alternativen, nemligen öfverflyttning af stamtruppens underhåll på alla folkklasser gemensamt, har den föredragit att taga hvarken det ena eller andra. Den har föreslagit armåns ombildning och värnepligtens utsträckning, i ännu betydligare mån än 1869, jemte indelningsverkets bibehållande, men ttan någon lindring alls. År 1869 ansåg den en lindring af jordbrukets tunga ganska billig med anledning at beväringsöfningarnes förlängande med 30 dygn.. År 1871 föreslår den deras förlängande med 60 dygn, men utan ringaste tecken till li ring: Från det hållet åtminstone borde man aldrig tala om inkonaseqvens. : Regeringen har således föredragit att försöka afhugge den gordiska knuten i stället för att upplösa den. Om med samma framgång som Alexander den Store få vi se. Möjligt är att den genom öfverrumpling och skrämsel lyckas vinna en ögonblicklig seger. Men att den blir af samma natur som Pyrrhi, det torde ej vara svårt att förutse. Klart är emellertid att under sådana omständigdigheter det af mig framlagda förslaget skall vara judomen en förargelse och grekomen en styggelse. Det har också vederbörligen blifvit taget i upptuktelse, särdeles, såsom i början nämndes, genom en artikelförfattare i Aftonbladet, som i tidningens nummer 57, 58, 59, 61, 63, 64 och 65 gjort sitt bästa att förlöjliga och vanställa detsamma. Lyckligtvis finnes i vårt goda fädernesland en mängd menniskor, som kunna läsa innantill, och af hvilka en del törhända genomögnat såväl förslaget, som mina föregående skrifter rörande Sveriges försvar. Dessa åtminstone känna, hvad jag verkligen akrifvit. Men att nu upptaga allmänhetens tid och någon välvillig tidnings spalter med en grundlig vederläggning och gendrifning af kritiken, det har jag verkligen icke bjerta till. Sjelf är jag dessutom härför alltför mycket sysselsatt genom riksdagens trägna göromål. Öfverhufvud måste des för artikelförfattaren förefallit ganska beqvämt att angripa sin motståndare, då han med såkerbet förutsågs ej kunna inlåta sig i något vidlyftigare svaromål. Jag vill således GI försöka värja mig mot de mig i nr 59 pådiktade åsigterna angående de strategiska grunderna för Sveriges försvar, utan nöjer mig med att i det hänseendet eriara om mina äldre skrifter rörande skärgårdsflottan och Stockholms befästande. Ibland det roligaste i hela kritiken, är den i n:r 61 förekommande uppsatsen, der artikelförfattaren försöker inbilla läsaren, att den af mig föreslagna befälsbildningen är sämre, än den i regeringens förslag angifna. Enligt memorialet af den 31 Dec. 1868 skola fasta officerare sålunda utbildas, att ynglingar i skolåldern göra ett eller två möten vid regementena samt efter utträdet ur skolan undergå en 13 månaders kurs (öfver en vinter) vid krigsskolan å Carlberg, hvarefter de kunna blifsa officerare. Enligt mitt förslag kunna ynglingar först efter inträdet i beväringsåldern blifva officersaspiranter; vidare skola de genomgå reservkorporalsoch derpå reservofficerskursen (se nedan), först derefter, sedan de tjenstgjort i trenne år och deras anlag för militäryrket blifvit pröfvadt, kunna de erhålla inträde vid Carlberg, der kursen varar 2vintrar och mellanliggande somrar, således minst 18 månader, hvarpå de kunna befordras till officerare på stat. De af mig föreslagva fasta korporalerna, som skola ersätta nuvarande lägre underofficersgrader och korporalsgrader, böra göra minst trenne års RESER KEN i Stockholm samt genomgå derunder befälsskolan å Carlsborg; månne de ej kunna jemföras med indelta armens sergeanter, furirer och korporaler, af hvilka blott en och annan efter hand får tillfälle att genomgå nämnde befälsskola? Det oaktadt utropar artikelförfattaren triumferande: Se1, mA mr Å bet näe at ng ts EA fr ner fö SSR. . Mon re PR fr RN rd