Ack! om du kunde bli friske, suckade Roland med fuktiga ögon. ; Jag har nästan upphört att önska det, Roland.s. Det är nog bäst som det är. Roland teg; då man kom in på detta ärane togo. hans känslor, alltid öfverband: 4 . . Allt-har blifvit mig så underbart klart och lätt, Roland. Om det ej vore för att lemna dessa mina kära, så. vore. all. smärta förbi. ; S ; Jag önskar jag finge tag iden der karlen gom förtattade recensionen! mMumlade Roland. Jag önskar det verkligen! Hvad? frågade Hamish som ej uppfattat orden. Jag måste säga det, jag ken,ej låta bli, utbrast Roland bäftigt, ty iogen hade ännu yttrat något till Haroish-sjelf, om den bittra smärta som Blifvit honom tillfogad. Roland omtalade nu alltsammans på sitt vanliga, obstänksamma sätt: sin egen, länge undertryckta harm och kuru han skulle låta den bryta ut öfver den anonyme författaren, blott han kunde lyckas komma åt att få tag på honom. a Sedan han slutat uppstod några ögonblicks tystnad, En skarp rodnad hade färgat Hamish bleka kinder — han kunde ej ännu höra det-omtalas utan att det grep: honom. Doerpå räckte han. handen åt Roland; som kom närmare för att fatta den. De milda ögonen blickade in i hans. Om du någonsin får tag i honom, Roland, så säg att jag har förlåtito, hviskade han sagta och allvarligt. Jag tyckte det var grymt; det varsen tid, då jag trodde det skulle vara omöjligt att lida det, men jeg ser nu att detta endast var ett kors som sändes mig från Gud. Hamish! Vi skola genom mycken bedröfvelse ingå