dan fått sin dom, men dock, åtminstone enstaka fall, och isynnerhet bland allmogen ej upphört att anlitas, ännu får stå qvar som en lagbestämmelse, och förf. öfvergår derefter till det egentliga ämnet för uppsatsen; nödvändigheten af-lagligt skydd för den gifta qvinnans enskilda egendom eller arbetsförtjenst. Bland de mest slående ä enterna är Hhänvisningen till ett utlåtande af hofrätten öfver Skåne och Blekinge, då den för tio år sedan i likhet med högsta domstolen och de öfriga hofrätterna, fåfängt afstyrkte qvinnans myndigblifvande. Den yttrade nemligen i sitt betänkande: Qvinban lempar, efter den bestämda ordningen, beroendet under föräldrarne, för att träda under mannens målsmanskap. Hon gör det utan appoffring, utan försakelse i sin närvarande ställning, men icke om hon, de jure, förut. varit sjeltrådände och sedermera efter giftermålet återgår under beroendet. Sjelfvilligt framställer sig den frågan: huru principen af mannens ovilkorliga mälsmansrätt står tillsammans med den af qvinnans rättighet att vid viss ålder vara sjelfmyndig. — Logiken i detta utlåtande är så klar och enkel, att, då härtill kommer auktoriteten af den höga myndighet som så uttalade sig, äfven den skickligaste dielektiker aldrig skulle kunna bättre underhjelpa den motiom om den gifta qvinnans eganderätt, som blif-. vit väckt vid denna riksdag, såväl som vid: så många föregående, och nu svårligen kan falla, ty — såsom uppsatsens förf, med rätta: anmärker — man må sätta än så myc-j ket Värde på nationella traditioner och uråldrig häfd, så gitves det dock vissa grundsanningar, gemensamma för all folk, och på civilisationens nuvarande ståndpunkt kan man i fråga om uppfattovingen af qvinnans ställning spåra ett sammanhang mellan olika länder, hvarifrån äfven vårt fosterland ej längre lär kunna fösrycka sig. Den utslitna frasen om hemmets stilla bärd, der — såsom det så vackert försäkras — allt skall vara gemensamt, bör älven hos oss få ge vika för de skoningslösa spörsmålen: hvad ha makarne, enligt-lagen, gemensamt? Jordegodsen eller kapitalernå? Mannen har ensam rätt deröfver. Barnen? Han har afgörande räst i allt hvad dem rörer. Hemmet? Han förflyttar och förskingrar det efter behag, Men då den ena parten eger laglig rätt att förfoga öfver allt, och den andra öfver intet, hvar är då gemensamheten?. Och härvid må noga ibågkommas att en förändrad lagstiftning ej kommer att på något sätt oroa de lyckliga äktenmskapen, der ömsesidig aktning, kärlek och förtroende redan stiftat sin Jag, dermed dock icke sagdt att ej hustrun äfven här skulle stiga i manrnens aktning om hon egde juridiskt gällande. rättigheter och pligter och ej, såtom nu, vore omyndig, beroende och inför lagen viljelösg. Lagaxne stiftas till skydd mot möjliga orättrådigheter — så mycket bättre om de icke behöfva anlitas, men det sofistiska i att under. denna. förhoppning beröfva den värnlöse deras skydd, lär väl vara temligen i ögonen fallande. .-Och att tala om öfverdritter i en Pribeptråa är fullkomligt nonsens; antingen gillar man likställigheten inför legen eller gillar .man den; icke. Den ifrågavarande synnerligen bebjertansvärda ppt sammanfattar slutligen — efter att ha gifvit ökad styrka åt fremställningen genom upprörande exempel på det äktenskapliga barbari som så oändligt ofta eger. rum bland såväl de högre som de lägre samhällsklasserna — sålonda sin tendens: Vi önska, att mannen ej, såsom nu, skall ensam hafvå makt öfver allt hvad hustran eger eller kommer att ega, lemnande henne i absolut beroende af sitt godtycke; vi önska, att-gift. qvinnar skall vara myndig att öfver sig och sitt råda, utan föregående kontrakt eller förord, enär den allmänna meningen eljest fortfarande, såsom nu vid uppgörande af paktum, skulle anse hepnes begagnande at sin lagliga: rätt såsom-ett bevis på misstroende eller 1ingaktning mot mannen; vi önska, att. modren skall rättsenligt hafva en röst med i allt hvad som rörer barnens uppfostran. och vård. Dessa billiga önskningar skola förr eller senare vinna gelör, men det är glädjande att se dem nu öppet framstälda i en svensk tidskrift för hemmet, redigerad af qvinnoband, ty. detta lär väl vara ett bland de många tidstecknen att frågan ej rätt länge kan u danskjutas. Tafvelgalleri från stugor i Dalcm, (Stöckbolm; P. B. Ekland.) Tvenne små häften ha under öfvanstäsnde titel nyligen utkommit, innehållande flera särdeles-egendomhiga teckningar, hvilka i uppfattningens naiva humor stundom påminna om folkdiktens: oefterhärmliga bebag.De-härstamma ock från konstnärer bland allmogen i Dalarne, och enligt hvad utgifvaren hr Boseas meddelar finner man i dalfolkets stugor ofta hela väggar beklädda med dessa primitiva konstalster, hvilka emellertid ej mera reproduceras ufån till och med äro utsatte för vandalisk förstörelse, få lemna rum förtapeter o.8. Vv, hvadan nan inå vara utgifvaren tacksam att ban medan ännu tid är-tagit efterbildningar af dessa karakteristiska genremålningar, hvilka merendels hälla sig vid bibliska ämnen och framställa t. ex. huruledes Josef reser till Egypten och blifver en hetrex, då man får se Joset med ordnar på bröstet, rökande en charmant sjöskumpsipa och försedd med både kusk och betjent i ståtliga trekantiga hattar. Äfven andra ämnen förekomma dock, t. ex. Gustaf 1V Adolfs kröning, men iogenstädes förnekar sig den påiva bebandlingen, och man bör kunna hoppas att allmänheten ej skall underlåta att uppmuntra dessa originella konstskapelsersfortsatta utgitvande. Lappland, dess natur och folk, i bilder och text skildrade af Carl Anton Pettersson. (Stockholm, P. B, Ekluad.) Af detta, trots sina små dimensioner, ganska karakteristiska planschverk öiver det i allmänhet så obetydligt bekanta Eäpplands praktfalla landskapsvyer har med de py2s utkomna häftena 9—H den nya npplagan full ständigt afslutats, och då äfven texten är af ara a ER NR RN BES UPS RIE 1 VA ED