Aftonbladet – 28 mars 1871, sida 3

fn aren — nan nn stocken af en annan nationalitet skulle döma fransmännen; måhända skulle hvarken engelsnän, skandinaver eller tyskar kunna skämta eller ha en så pass glad uppsyn som fransnännen nu. Men så ha de ock ej deras na. tur, hvilken, i stort sedt, kanhända torde vara den mest sanguiniska af de olika folkslagens. En sådan natur sörjer häftigt och Jjupt, men kort, eller, rättare, med afbrott. Den skulle eljest ej kunna uthärda en sorg; senom omvexling med en gladare sinnesstämning hemtar hon nytt lif endast. Teatrarne, af hvilka de flesta varit inrättade till ambulanser, börja åter spela; åtminstone ha de mindre redan spelat ett par aftnar. Vesnan vid olyckan, gör naturligtvis ock att fransmännen emellanåt kunna frigöra sig från sorgen, samt vidare tanken på att kriget med dess fasor nu är slut och starka förhoppningar på en snar framtid. Redan talar man om att utsigter yppats att de fem milliarderna skola på mycket kortare tid vara betalda än man trott, och säkert lär vara att den 1:sta milliarden skall innnan kort inbetalas. Frankrike är rikare än man trott, och skall ej bli utarmadt af denna krigsskuld. Med afseende på en serie uppsatser i dtonbladet om Frankrikes financiella utsigter, deri författaren skildrade dem såsom särdeles dystra, har jag förfrågat mig derom bland bekanta. Men man försäkrar mig tvärtom, att otsigterna äro goda och att, med undantag af dem som fått sina egendomar förstörda i kriget, befolkningen ej kommer att göra några egentliga förluster i värdepapper, sådana som statsobligationer, jernvägsaktier ete. I de trakter, der kriget rasat som värst, ha naturligtvis åkrarne blifvit mycket ödelagda och odlingen blir uppskjuten en tid, men Frankrike är stort och ännu mycket fruktbarare å andra ställen dit kriget ej nått och dessa skola tillsvidare förslå för hela landet. För resten blef jag öfverraskad såväl vid hitresan som nu, den 14 Mars, vid afresan från Paris, att finna åkerbruket i norra Frankrike, som redan länge är ockuperadt af preussarne, i ett utmärkt skick, så att man knappast kan tänka sig att plogen och harfven blifvit afbrutna i deras verksamhet. Det var eget nog att vid avkomsten till Paris om aftonen ej se någon gasbelysning. Parisarne sjelfva voro seden 3 månader vanda dervid, men för en främmande var det särdeleg påfallande. I stället för gaslyktorna å gatorna lyste ett matt sken från oljelampor, och dessa voro desto sparsammare ju mindre besökt en gata var. I en sådan kunde man omöjligen läsa desg namn å husknutarne, och var man der ej fullkomligt hemmastadd, var ej annan råd än gå på tills man kom till någon bekant plats, och sedan ta den till utgångspunkt för att kunva frakta sig hem. Den 3 Mars började dock gssen att tändas ä boulevarderna, hvilket naturligtvis väckte en stor sensation: alla skulle titta ut för att e hur den såg ut, och man talte allmänt om den stora bändelsen. Så småningom spreds upplysningen till mindre gator och derpå till butikerna och husen. Man hade törat bränt dels lampor, dels etearinljuc; men som en stor brist på stakar fanns fingo dessa sanare ofta finna sig uti att bli satta i halsarne på buteljer, hvilket temligen allmänt praktiserades äfven i de finaste lokaler, bos bekanta restauranter 0. s. V. Hvad beträffsr renligheten i Paris, voro gatorna lika fina och putsade som förr och någon lukt märktes aldrig, utom i mycket trånga gator, som väl alltid torde vara ungefär likadana. Man försäkrade mig att Paris under hela belägringen hållits lika ren, trots de 2,300,000 invånarne under denna tid. Man beräknar nemligen, att mobilgardisterne från provinserna och den kringliggande traktens invånere, hvilka kommo till Paris före inreslutningen, utgjorde öfver 300,000, men att de från Paris afflyttade af de förnämare klasserna ej varit särdeles talrika. Alla planteringarne i sjollfva Paris inom, ringmuren stå qvar och grönska nu som brgrligast; gräsplaner och buskar äro redan alldeles gröna, trädens knoppar svälla starkt och Platanerna blomstra silmänt. Öfverallt i parkerna är det nu som förr liflig rörelse med barn och deras vårdarinnor, promerande etc. Endast Tnilerieträdgården gör bärifrån ett undantag, der den står med sina stängda grindar och uppfylld utefter hela sin längd med baracker; delvis äro dessa dock redan tomma, raen andra begagnas ännu för både hästar och manskap. Af S:t Cloud finnes faktiskt icke mer än marken qvar; formligen finnes der sj sten på sten, At slottet finnes endast muren af ena sidan qvar, det är allt. Familjer, som egt villor der — såsom förhållandet var med en stor del af de förmögnare pariearne — ha varit ute för att se om något fanns qvar. Intet, intet; de kunna i de flesta fall ej ens igenkänna de ställen der deras villa måtte ha stått. Bland dem, som sålonda återvända tillbaka till Paris efter detta besök i S:t Cloud, är målaren Kjörboe, leom äfven egt en villa der. Allt tecknar sig emellertid i Frankrike till en genomgående reorganisation, och alla sinnen se blott framåt, och misströstan märkes icke. Man her icke ens någon oro för dessa egendomliga folkdemonstrationer å Montmartre, utan låter befolkningen der ros gig dermed i afvaktan på regeringen. Denna är! af Parisbefolkningen anses ändock som fen sådan obetydlighet och kan ej räkna på sympati hos måpga tusenden af öfriga invånare, Personer sådana som Rochefort, Flourens etc. anses allmänt som stora vindbeutlar och ömkliga folkuppviglare utan all karakter. Men dessa personer ha lyckligtvis mistat nästan allt gehör, till och med bland den hop, som förr applåderat dem. Qväfva revolutionsgnistan, det är dagens lösen bland de rättskaffens parisborgarne; kämpa på allt vis för att ändtligen sätta en jgräns för dessa splittrande agitationer med mer eller mindre egoistiska mål, det är och måste vara början till ott nytt lif i Frankrike. Också ser man mer än en utmärkt artikel Ji tidningarve, som gissla denna egoism, som l utan tvifvel allt för ofta vållat landets inre och yttre olycka och som ännu emellanåt framskymtar såväl på ministersom deputeradebänken. Må vi då ändtligen vars fria från detta eviga jag; sannerligen, hvad angår oss edert jag; låtom oss då tala något om