Aftonbladet – 28 mars 1871, sida 3

nysosteatern, Apollo di Belvedere, Leonardo da Vincis Nattvard. — Dr Sohlmans föreläsning i går afton i Slöjdskolans stora hörsal öfver Rembrandt van Rijn gick hufvudsakligen ut på att gendrifva den alldeles falska uppfattning och framställning af den store holländske målarens lifoch personli, het,som, grundad ådeafholländaren Houbraken i början på 1700-talet hopsamlade lösa sägner och lögnaktiga anekdoter, sedermera gått öfver i konsthistoriska skrifter och allt intill denna dag upprepats i handböcker, läroböcker, biografiska lexica 0. 8 v. Med stöd af de forskningar, som på senaste tiden egt rum i Holland, och af de materialier, som blifvit framlagda af de holländska författarne Immerzeel, Scheltema och Vosmaer, visade föreläsaren, att Rembrandt, långt ifrån att ha varit en mycket rå och simpel personlighet, som föraktade all bildning och alla konststudier, beherrskad af en enda passion, den mest smutsiga girighet, och af sin cyniska natur drifven till en ironisk opposition mot alla högre och mera ideala konststräfvanden, i stället varit en bildad och human man, som gjorde djupa och mångsidiga konststudier, som var ända till slöseri frikostig, då det gällde konstintrezsen och konstens ära,som omgaf sig med de mångfaldigaste och rikaste konstskatter, och hvilkens atelier, långt ifrån att vara en skräpbod, fylld med brokiga trasor, för en spottstyfver hopköpta i klädmäklarebodar, tvärtom var så utrustad med bjelpmedel för studium af naturen, antiken och klassiska mästare, äfven af deitalienska skolorna, att det utan tvifvel funnits konstakadermier, som varit sämre försedda. Föreläsaren karakteriserade derefter Rembrandts konstnärsskap och gendref de hegelianiserande tyska konsthistorikernas konstruktion, ealigt Hvilken R. skulle vara ett slags konstnärlig demagog, full af plebejskt trots och förbittring mot allt högre, och en religionsbespottare, som med demonisk ironi neddrog det heliga på det burleskas område; han var tvärtom en varmbjertad protestant, hvars bivliska bilder visserligen icke bade någonting gemensamt med den italienska kyrkostilen, men dock voro fullkomligt naiva och uppriktigt menade och, hvad kostymerna angick, övensstämmande med hans oppfatiniog och sträfvande till paturtrohet, emedan han ansåg det riktigare att måla gamla och nya sestamentets figurer i enlighet rued de personer från orienten, som han hade tiilfälle att se i Amsterdam, än i grekiska och romerska. drägter. Föreläsaren karskteriserade de taflor af Rembrandt, som fionas i vårt Nationalmu-. seum, och dröjde vid den mindre tafla, framställande S. Anastasius, som länge, förmörkad och vedsmutsad, varit alldeles förbisedd, men som, sedan den blifvit restaurerad, visat sig vara af Rembrandt signerad 1631, sålunda härrörande från hans ungdomsperiod, och hvilken genom sin skönhet kan sägas utgöra en af musei förnämsta perlor. Äfven vidrörde föreläsaren de så mångfaldigt upprepade sägnerna derom, att Rembrandt skulle, efter sin ceszsion 1656, ha lsmnat Holland, begifvit sig till Sverige och dött der. Redån Baldinucci, som år 1686 i Florens utgaf ett verk öfver kopparstickskonsten och som eljest i allmänhet är temligen väl underrättad om Rembrandt, emedan han stod i beröring med en dansk konstnär Bernhard Keil, som i åtta år studerat i Rembrandts skola, uppgifver, att Rembrandt under sista delen af sitt lif trädt i svenska konungens tjenst och dött i Sverige infelicementen, i elände. Det är emellertid af d:r Scheltema konstateradt, medelst påträffande af en gammal grafräkningsbok, att Rembrandt begrofs i Amsterdam den 8 Oktober 1669. Jargonen om Rembrandts vistelse i Sverige hade på senare tiden fått nytt lif genom några berättelser af en engelsk konsthandlare Woodburn, efom 1836 besökte Sverige. Han meddelade nemligen envgelska skriftställare, att han i Sverige hade påträffat en icke riktigt fullbordad tafla öfver ett ämne ur svenska historien, hvarmed R. sannolikt på svenska konuvgens uppdrag varit sysselsatt under allra sista dagarne af sitt lif. Det är ganska påtagligt, att hr Woodburn härmed menat den tafla af Rembrandt, föreställande Ziskas sammansvärjaing, som eges af konstakademien, men nu blifvit deponerad i nationalmuseum. Hussiternas drägter och utseende föreföllo den engelske konsthandlaren att vara gammalskandinaviska, och då taflan tillhörde en offentlig institution, ansåg han det gifvet att hon blifvit utförd efter beställning af en svensk konung. Denna tafla har emellertid 1798 blifvit skänkt till akademien af enkefru Peill, eller, såsom hon i sig sjelf hette, Anna Johanna Grill, som var egarinna af Österby bruk och som hade varit gift med en holländare, Henrik Wilhelm Peill, som blef natulraliserad i Sverige och grosshandlare i StockI holm (t 1794). Etter all sannolikhet är det I genom denne Peill som den ifrågavarande Istora Rembrandtska taflan trån Holland kommit till Sverige. — Bortauktioneradt konstverk. Till notisen i gårdagspumret om det vid en antier ro oo latar I Tarndaan 3 dacga dAdeagcar före