Aftonbladet – 23 mars 1871, sida 2

Aldrig! aldrig någonsin mera? frågade Nelly och hennes blå ögon vidgades af förundran, ehuru hon ej törstod rätta meningen, Nej aldrig mera — här. Prinsesgan i min sagbok lade sig att sofva med rosor i sitt hår och hon vaknade inte heller, inte förr än den goda föen kom och rörde vid henne, sade Nelly. Det blet tyst en stund. Hamish Channings läppar skälfde sakta, men ingen visste hura hans hjerta blödde. Nelly, återtog han med allvar i röst och blick, jag ämnar säga dig något. När pappa måste göra en lång resa så blir du allt hvad mamma här qvar. Du skall bjuda till, mitt barn, att vara henne till nöjes, att lyda hennes minsta önskan och älska henne dubbelt mera än förr. . En lång, lång resa? frågade Nelly. Mycket lång. Men vär kommer du hem bit igen? Aldrig mera. Hvart skall du gå, pappa?, Till himlen, hviskade han sakta. Nelly reste sig upp, änvu mera förvånad. Men då skulle du ju dö? Och om så vore ? Dockan föll på golfvet utan att Neily gaf akt derpå, hennes små armar lindades kring fadreus hals. Ack! pappa, du får inte döl! Men om jag måste det, Eilen ? 7 Hon kunde ej minnas mera än en gång då fadren förat kallat henne vid hennes rätta namn och det var då hennes farfar dog. Hon börjde blifva rädd. . Hvew skall då beskydda mig, pappa ? Gud.n Hon gömde sitt huivud vid hans bröst och satt tyst och stilla. Han skall bevara dig, Ellen — och om