Aftonbladet – 23 mars 1871, sida 2

vara mer. Då jag en natt låg halfslnmrande mellan sömn och vaka tyckte jag mig redan se portarne öppnade till denna verld af himmelekt ljus och klarhet, denna hamn för outsäglig fröjd och frid. Om dockan är enä!l, och inte smutsar sin nya blå klädbdiog så får hon gå ut och spatser2, hördes ifrån en vrå af rummet. Hamish stödde armbågen mot stolsidan och skylde sitt ansigte med de fina fingrarne. Men då jag tävker på min maka och mitt barn — och jag tänker ständigt på dem, Ellen — då den bittra sanningen säger mig att jag måste lemna er, då tyckes det mig som hbjertat ville brista af qval. Ellen, min älskling, jag skulla ej hafva talat om jag ej trött att du måste vara beredd derpå. Hvad söm helst skulle jag kunnat lida utom detta, sade hon med händerna hårdt hopknäppta. Jag beder och hoppas att det skall mildras för dig, Ellen. Men...n En tjenårinne kora in för att anmäla besök af mrs Bede Greatorex och miss Joliffe. Hon hade sagt dem att hennes matmor var hemma och visat den io iförmaket, :å Ellen var nödsakad att gå dit. Hamish tog lilla Nelly med. docka och allt på sitt knä, Tyst! söta pappa, dockan är sömnig och vill sofv3. Hved skulle Nelly säga om pappa också skulle vilja sofva ? Nelly lutade sig mot fadren med dockan i sin famn och tycktes betänka frågan. Är du trött, pappa? Ja, något, mitt barn. Sof då, vi skola vara så tysta. Sömnen kommer ej gu straxt, Nelly, och när den kommer — får du ej mera se pappa vakna ifrån den.