Aftonbladet – 23 mars 1871, sida 2

Skall dockan ha gin blå klädning eller den gröna? Hör du inte, pappa! Hvilken är vackrast ? Hamish väcktes ur sin tankfullhet, såg ned på bernet och log. Den blå, kan jag tro, så blir dockan lik min Nelly. Mrs Channing som sydde vid fönstret vände sig om. Det vär något i tonfallet af hennes mans röst som gjorde henne uppmärksam. Känner du dig sämre, Hamish? Nej, min vän, jag kan just ej säga Rösten ljöd likväl matt och sorgsen. Elden steg upp och gick fram till honom. Hvad är det? hviskade hon. Inte annat än att det kommande blifvit mig tydligt, det är allt. Det kommande?, s Ja, Ellen. Jag har talat om förtröstan och tålamod med andra, men stundom svika de mig sjelf. Jag tror nästan att just deuna strid fört slutet närmare. Hon ville -j viså huru hennes hjerta blödde vid slaget, Neily jollrade alltjemt med sin docka. Slutet — — Hamish! Han tog hennes hand och blickade in i hennes ögon. Har du ej märkt det, Ellen? Mrs Channiog drog så djupt efter andan att det nästan lät som en snyitning, hennes pulsar stodo stilla, det var ett ögonblick af outsäglig smärta, Ack! ja hon hade nog märkt det, och allt hennes bemödande att söka tro motsatsen, var blott ett misslyckadt sjelfbadrägeri. Om det ej vore för att lemna dig och barnet, Ellen, så skulle det ej behöfras. nägon strid., hviskade han och lutade sitt hufvud emot hennes arm. Det är redan länge nu som mina tankar och drömmar ilst hän till det mål dit vi alla förr elier sednare skola hinna, Der skall ej plåga, oro eller svaghet