Aftonbladet – 23 mars 1871, sida 1

Utrymme, UHUCt UU ENE Nej VI MDS bladstryriecket, Munkbrogatan J44 8.1 STOCKHOLM den 23 Mars. Under ett sammanträde, utsatt att börja långt fram på dagen och följaktligen, enligt öflig sed, ämnadt att blifva helt kort, förekom i går till afgörande i riksdagens Andra kammare en angelägenhet af den mest genomgripande betydelse för vårt folks kulturutveckling och andliga lif. Vi skynda att tillägga att kammaren, den sena timman till trots, gaf sig god tid att öfverväga frågan och att resultatet af den betydelsefulla förhandlingen blef en kraftig meningsyttring för en af de bästa, de skönaste egendomligheterna i våra sociala institutioner, för en af de säkraste grundvalarne för vårt demokratiska samhällsskick: den kostnadsfria undervisningen. De åsigter, som legat till grund för hr Ehrenborgs vid denna riksdag väckta motion — om hvars öde det i går var fråga — att lärjungarne vid statens elementarläroverk böra bidraga till undervisningens bekostande, ha på senare tider icke saknat en och apnan anhängare äfven bland upplysta och frisinnade män, och det syntes för några riksdagar sedan, då frågan om terminsafgifternas höjande förevar, såsom skulle vi vara på väg att öfvergifva det system för den offentliga undervisningen, hvilket låtit vårt land sedan århundraden vara i åtojutande af en bland de fördelar, som i andra länder, då man sträfvar till en utveckling i ssvnt demokratisk och folklig riktning, uppställes såsom ett af de främsta och förnämsta önekningsmålen, nemligen kostnadsfritt tillträde till all offentlig undervisning. Efter de förhandlingar, som i går egde rum i Andra kammeren, och efter det beslut, som der fattades, är lyckligtvis all fara för ett vidare fortskridande i nämnde riktning för långa tider aflägsnad. Andra kammarens tillfälliga utskott n:r 1, som behandlat ärendet, hade i ett, antagligen af utskottets ordförande hr Dahm förförfattadt, utlåtande varmt och kraftigt afstyrkt motionen. Emot detta utlåtande uppträdde nu motionären sjelf, men också han ensam. Hans hufvudargument var, att den kostnadsfria undervisningen lockade till inträde på studiebanan en mängd klent begåfvade ynglingar och vållade en öfverprodaktion af embetsmannakandidater. Han ville förekomma detta genom att för åtnjutande af andervisningen stadga afgifter, från hvilka endest de skulle vinna befrielse, hvilka visade sig vara i besittniog af afgjorda anlag för studier. Raden af de talare, som uppträdde för att bekämpa motionen och motionärens argumen— ter, öppnades af hr Nordenskiöld, som med anförda exempel visade, att om ett system sådant som det, hvilket af motionären påyrkades, hade tillförene varit bärstädes tillämpadt, skulle vårt land helt säkert gått miste om åtskilliga af de vetenskapsmän, som mest häfdat landets ära på vetenskapens område, och jemväl om åtskilliga bland de män, som för närvarande stå bland de främste i vetenskap och litteratur inom vårt land. Kunskaperna och tillträdet till högre embeten skulle på den af motionären föreslagna väg blifva ett monopol för de förmögnes barn, och det vore dessutom tvifvelaktigt om någon besparing för staten derigenom skulie uppstå, enär, om undervisningon i statens skolor måste betalas, de förmögne torde komma att till en stor del sätta sina barn i privatskolor. Utskottets ordförande, hr Dahm, visade genom anförande af förhållandet i de länder, som i allmänhet sakna kostnadsfri undervisning, hvarthän detta ledde. I England bibehållas derigenom en klass-skillnad och ett aristokratväsende, som vi ingalunda torde anse önskvärda; i Frankrike hade bildningens utbredning bämmats på ett sätt, hvars följder uppenbarat sig under det sednaste kriget, då landet räkat i konflikt med en nation, som egde en mera allmänt utbredd bildning; och i Preussen, der undervisniogen likaledes betslades, hade man visserligen lyckats åstadkomma mycken lärdom, men också, i bredd dermed, ett junkerdöme, som vi troligen icke ville hos 0s8 se uppammadt. Hr Dahm erinrade för öfrigt, att det ej egentligen blefve de fattige sora skulle drabbas af motionärens förslag; ty om de eljest såge sig i stånd att hålla sina barn i skola, så hade de ej svårt att anskaffa fattigdomsbevis för att blifva befriade från skolafgiften; utan det blefve de mindre bemedlade borgare, tjenstemän och jordegare, hvilka icke befunne sig iden stäilniog att de ville eller kande prestera fattigdomsbetyg, men hvilka icke heller hade råd att utöfver de kostnader barnens skolgång i alla fall medför betala en dryg skolafgift Deras barn skulle blifva utestängda från undervisningen i statens skolor. Hr A. Rundbäck hade biträdt utskottets beslut, men hyste, i likhet med r.otionären, någon betänklighet vid, att alltför många nuvlockades att söka tränga sig in på embetsmannabanan. En annan ledamot af utskottet, hr Ola Andersson i Nordanå, uttalade sig deremot varit för utskottets förslag, uttryckande dervid den åsigt, att om viicke härdade värt anseende på kunskapernas och den andliga odlingens fält, skulle vi icke beller länge göra det på andra områden. Hr Törnfelt, hvars framställning icke heller denna gång saknade den humoristiska prägel, Bom vVanligen karakteriserar hans anföranden, lade i de få ord, med hvilka han deltog i debattep, några kraftiga argumenter till stöd för utskottets åsigt. Det såge ut, sade talsren, som om man nu skulle vilja lägga tull på undervisningen och hindra upplysningens spridande till de mindre bemedlade folkklssserna. Jag minnes, tillade han, den tid, då obskurantismen formulerade sina påståenden så, att ur vishetens bägare skulle man antingen dricka djupt eller också intet; det vill säga, att några få skulle utgöra lärdomsaristokrati, under det massan förblefve obildad