Aftonbladet – 22 mars 1871, sida 2

hört allt, förrän jag fått tid att öfverlägga huru jag borde handla. Derföre gick jag sakta upp till mitt ram och hörde polismannen gå ut. Kort derpå kom mrs Jones hem på samma gång som tjenstflickan och mrs Jones förebrådde sin syster att ej hafva tändt lampan i företugan. Föga anade hon hvad mörkret yppat för mig. Om du ej sagt mig detta sjelf, William, så skulle jag ej velat sätta tro dertill.o Det är sannt som evangelium, sade presten sorgset och allvarligt. Jag satt en stund i mitt rom, ur stånd att veta buru jag borde handla och sedan gick jag hit för att säga er allt; onkel. Det är ju förfärligt. Förfärligt att det kunde vara Alletha Rye, menar du? Ja, jag har bedit, arbetat och forskat alltsedan Johns död för denna upptäckt och när den nu på ett så plötsligt sätt blifvit pjord, medför den endast nya svårigheter. Ack! huru svaga dödliga varelser vi ärot fortfor presten och sammanknäppte sina hänåer. Vi fika efter ett visst mål, all vår diktan och traktan går ut på att se denna öpskan uppfylld — och när Gud beviljar oss våra kortsynta önskningar så finna vi dem vara likeom Sodorcs äpple fullt af aska. Hvem som helst, tycker jag nästan, utom Alletha Rye, och jag skulle ej hafva tvekat ett ögonblick, men jag har bott neder samma tak som hon och samtalat vänligt med henne. Hon har lyssnat till mina predikvingar i kyrkan, jag har, under en svår sjukdom som hemsökte henne, sutit vid hennes bädd för att läsa och bedja, hon har af min hand emottagit det heliga sakramentet. Ack! onkel, jag kau ej se huru jag bör handla, jag är söndersiiten af oro och tvifvel. I Till de sista orden fanns en oöpåräknad I ihörare. Sir Thomas Kene hade kommit in