Aftonbladet – 22 mars 1871, sida 2

helt tyst och stilla framåt, i det jag kände mig för med händerna, visst inte i afsigt att på något sätt smyga mig in, derpå tänkte Jag aldrig; utan derför att mr Roland Yorke är fallen för att lemna sina effekter kringströdda än der och än der — så att jag fruktade för att stupa omkull öfver något i mörkret. Jag hade hunnit till ett bord längst fram i förstugan, der strykstickor och äfven ljus ibland bruka vara framsatta, och då jag famlade efter dessa Körde jag en röst från mrs Jones rum. Denna röst har jag ej hört så många gånger förr, men kunde dock ej misstaga mig på att den tillhörde — mr Butterby, polismannen.. Butterby! utbrast mr Greatorex. Jag visste ej att han var i London. Onkel! Det var Alletha Rye, som svarade honom. Det kunde ej vara någon annan än hon, ehuru hennes röst ljöd underlig af sinnesrörelse. Jag hörde henne säga att det var hon sjelf som dödat min bror och tt Godfrey Pitman aldrig höjt sin hand emot honom. Hörde du henne verkligen säga detta, William ? Ja, så sannt jag lefver. Det föreföll mig som om polismannen anklagat Godfrey Pitman för brottet, ty jag bördehans förvånande utrop: Ni, miss Rye! och jag hörde heone upprepa sin sjelfanklagelse: Ja, sade hon, jag, Alletha Rye, men ej Godfrey Pitman. Hon sade äfven att Butterby nu kunde göra lermed hvad han ville. Mr Greatorex sait, orörlig, Detta gör mig bestört, William,, sade han slutligen. Så var det med mig också, återtog mr Iivera. Jag visste i min förvirring knappt var jag befann mig, men så kom tanken på utt de ej borde tå se mig eller, veta att jag