Aftonbladet – 21 mars 1871, sida 2

blanda mig deri. Jag har alltid ansett dett mål om advokaten Ölliveras död som oi tillhörighet och så skall det ock förblifva. Med ett höfligt god afton gick mr Butterb; sina färde och lemnade Bede Greatorex en sam med sina dystra och grubblande tan kar. Man förmår ej oupphörligt strida mo sitt öde och det tycktes honom nästan son han ej kunde kämpa längre, att striden nöt ut hans krafter, att allt var förgäfves. Kropj och själ voro utmattade, lifvet hade läng varit en börda för Bede Greatorex, men aldrig hade den känts tyngre och mera plågsam än denna afton, Hen måste bära den ensam, hvem som är var den brottslige; hurudan än den dystra hemligheten måtte vara beskaffad, som har slöt inom eget bröst. Kunde han endast hafva meddelat sig åt någon annan, så skulle hans qval blifvit lindrade, ty då utt stort bekymmer — det må vara sorg, fruktan eller samvetsagg, det må angå 0ss sjelfva eller, hvad som är värre, våra närmaste och käraste — en gång blir yppadt, så förlorar det sin värsta udd. Men denna lindriog var Bede Greatorex örnekad. Det var middagsklockan sem ringde, men Bede åtlydde ej kailelsen, hvilket just ) var vågat ovanligt. e sutto deruppe omkring det rikt uppysta, festligt dukade bordet. Hvarifrån och ill hvilket pris mrs Bede dagligen erhöll de präktiga, blommande orangeriväxterna visste on bäst sjelf. De voro alltid friska, tjuande ögat och berusande med sin vällukt. pjelf satt hon vid bordets öfra ända, klädd ambrafärgadt siden, med bara axlar och acken till en del skyld aflånga lockar, nedängande från den ofantliga chignongen. Det ar ej någon middagsbju ing i dag, men