hade Hamish Channing ännu ej fått emottaga, men han kunde tåligt vänta derpå, då han af Arthurs bref fann att Chariss var så ifrig att komma hem, så att de sannolikt med allra första skulle inträffa i London: Ack, Hamish, en sådan glädje! utropade Roland, som lyssnat med klappande hjerta och strålande ögon.. Det är en riktig högtidsdagl! Jag gissar det finns bref åt dig också, min vän, der hemma hos mrs. Jones., Ja, det förstås; inte lär Arthur ha glömt mig! Gubben Galloway får väl lefva än en tid. Äfven under denna korta frånvaro af ett dygn, tyckte Roland sig märka att Hamish Channings drag blifvit mera åftärda, den fia hyn mera genomskinlig och att de djupblå ögonen hade fått en klarare glans. TRETTIOTREDJE KAPITLET. En öfver:askande bekinnelse. Det är en kall dag i December. S-x eller sju veckor hafva törgått sedan vårt sista kapite! och man talar nu om den snart annalkande julen. I det lilla rummet vid Coff Coart, der vi förat en afton sammanträffat med mr Battarby, finaa vi honom bsfren fu vid dagsljus Ehura det är kallt ute, strålar solen klart och gör rummet ljust och trefligt, men mr Batterby sjelf är molen och nedstämd. Jag har blifvit lurad, så är det., puttrar Butterby för sig gjel Bede Greatorex envisas aft jag skall förbålla mig stilla, ej företaga något. Nå, jag lyder honom, reser ped till: Helstonleigh, talar ej vid någon menniska om saken, låter den alldeles dö bort, bvad å mig. angår — och under tiden så väcks dep här tjll lif igen. Hvarföre kunde han ej