Aftonbladet – 18 mars 1871, sida 3

nades åt de predikoföredrag, hvarmedels statskyrkans prester söndagligen uppträd I såsom lärare för folket. — Visst är, att d J man recenserar äfven smärre och mindre vig tiga skrifter, hvilka, utgifna af tycket, må hända ha en mycket ringa spridning, munt liga föredrag, som under förebärande af utom ordentlig myndighet och ett slags gudomlig befallmäktigande bållas inför tusental af åhö rare och som stundom beröra sociola och po litiska förhållanden, borde kunna tåla vide granskning. Specielt både kan och bör så dant låta sig göra i bufvudstaden. Pastor Lindströms predikan i Blasieholms kyrkan söndagen d. 5 Mars, l:a Bönedagen, hög messan, var märklig nog för att förtjena i gina allmännaste drag återgifvas. Med an ledning at dagens text: Jag, Herren dir Gud, är en stark hämnare, mäktig att straff; fädernes missgerningar på barnen intill tredje och fjerde led, men gör barmhertighet intil mång tusen på dem som mig älska hålla mir bud, sökte talaren ådagalägga, att Gud til följd af sin rättfärdigbet måste hata och hämnas på synden och på menniskan, såvida hon gör gemenssm sak med synden. Detta har hvarje menniska gjort. Vi ha alla syndat i Adam. Han har enligt Luthers aftalaren citerade expressiva uttryck nedsyndat oss alla. Och synden är iogentiog mindre än hat till Gud. Efter syndafallet hatar hvarje menniska af naturen Gad. Han måscto derföre hämnas på synden i hvarje irenpiska, fördöma alla menniskor. Men han är icke blott rättfärdig, utan äfven kärleksfull och barmhertig, och i sin barmhertighet har han låtit sion son blifva menniska. Alles synder kastades nu på Jesus Kristus, så att han helt och hållet blef ea syadamassa, och sedan hämnades Gud på honom i stället för på menniskoslägtet, i det han lät sin dödsdom öfver synden gå i fullbordan på honom. Sedan den tiden hatar icke Gud någon menniska för syndens skull. Denna sats citerade talaren efter den bekante pietistiske predikanten Ratström i förra århundradet, men socepterade den såsom sin egen och anförde såsom bevis på denna märkvärdiga förändring hos Gud ett ställe hos Paulus, der det säges, att Kristus genom sin död på korset borttagit fiendskapen. Detta kan icke, menade han, åsyfta menniskars fiendskap mot Gud, ty menniskorna hata ännu alltid Gud; således måste det ha varit Guds fiendskap mot mervniskan som blef borttrgen. Af menniskan fordras nu ivgenting vidare än att hon tror på och mottager försoningen. Gör hon det, så skapar Gud i henne ett nytt bjerta, så att hon kan hålla Guds bud, d. v. s icke uppfylla dem men hålla dem för sin själ och sträfva att uppfylla dem. Antager hon icke försoningsnådep, utan vill sjelt tillfredsställa Gud, så förblifver hon i sitt syndaelände, och Guds vrede blifver öfver benne. Dock vredgas icke Gud egentligen på henne för syndens skull — icke för vrede, otukt, girighet m. m. — ty synden är försonad; han vredgas blott på henne för det hon icke vill mottsga förlåtelsen. Menniskan kan nu sjelf välja. Tverne vägar stå öppna för henne. Den ena är lagens väg, då menniskan icke antager tillfyllestgörelsen utan vill sjelf uppfylla Guds fordringar. Det kan hon icke och är sålunda förtappad. Den andra är blodets, väg, då menviskan endast väntar frälsniog genom Jesu för henne utgjutna blod, och denna är den enda väg på hvilken hon kan frälsas. Slutligen anförde talaren ett par temligen skurrila berättelser, hvilka visade en Nemesis och ådagalade huru Gud framdrager fördolda synder i ljuset. Detta gör han icke, menade talaren, för att fördöma utzn för att bringa möenniskan att idmjuka sig och antaga den erbjudna nåden, Då vi i korthet anfört innehållet af denna predikan, ha viicke gjort det derföre att detta onehåll företer någonting nytt och ovanligt. Det är, såsom enbvar finner, iogeoting annat in den ortodoxt-kyrkliga satisfaktionsläran i less krassaste form. Men det måste göra: tt sorgligt intryck på enhvar, som intressear sig för ett framåtskridande i verklig uppysning, religiositet och sedlighet att, höra, horu denna skolastiska medeltidslära, lika vantaglig för förnuftet som motbjudande för len sunda, oförvillade känslan änvu, alltjemt ramställes såsom det väsentliga, sjelfva kärnan af religionen. Vid åhörandet af en predikan sådan: som denna, finner man på det tydligaste att de ortodoxa i våra dagar och synnerhet pietisterna ingenting lärt och ingenting glömt. Man tår ett nytt bevis till de många, hr Leufstedt i sitt föredrag ramlade, huru pietismen i våra dagar motrerkar den sanna gaodaktigheten, hindrar andens frihet och fördröjer den mensk-! iga kulturatvecklingen. Att hvarje menniska af naturen hatar Gud är en orimlig sats, nen den låter förklara sig. Att hata denj vändligt fullkomlige Guden, den absoluta reigionens Gud, är omöjligt; menniskan kan venom att blifva slaf af sina passioner afägsna sig från honom, glömma honom, men ata honom — nej aldrig. Men hvarje menniska med sund, otörvilliad, af den kyrkliga logmtron icke qväst känsla måste hata detta alska gudsbegrepp, denna vidriga karrikatyr I ff Gud som den kyrkliga satisfaktionsläran ramställer och som den kyrkliga öfvertron iyrkar. År det detta hatsom utgör syndens väsende, då består omvändelsen utiatt ångra stt man har en mensklig natur. Det är! verkligen hög tid att någonting göres för atti upplysa den stora massan af folket. Det äri hög tid att man predikar för henne den sanna, naturliga religionen, Jesu religion, som består kärlek till den sanne, den oändligt fullkomige Guden, och kärlek till hans barn — alla nenniskor, som lär oss icke att gecom stympning af vår menskliga natur undfly en ofull komlig och hämndgirig Guds vrede, utan att genom en naturlig och barmonisk utveckling uf våra naturliga menskliga förmögenheter jena och dyrka den sanne Guden. Handbok i det europeiska statssystemets och dess! kolaniers histarig ifrån dess uppkomst sedan; upptäckten af de båda Iidierna till dess återställande efter franska kejsartronens! falloch Amerikas friblifvande af A. H, L.! Heeren. Öfversättniog från fjerde originalupplagan. (Stockholm, Axel Hell-!, sten, 1865.) Arnold Ilerman Ludvig Heeren är ett bland le största namnen inom FEuropas historiska i