Aftonbladet – 18 mars 1871, sida 3

Iriers, Hasom kändt är, har dock cheien föl landtförsvarsdepartementet i det förslag, son nu är underståldt riksdagens pröfning, på grund af den erfarenhet, som under kriget mellan Tyskland och Frankrike vunnits, funInit sig föranledd att hemställa om artilleriets TJ ökande utöfver hvad i nämnda memorial var itrågasatt, af 5 fältbatterier, 1 reservbatteri och 1 fästningskompani. Ehuru br Mankell förklarar sig vilja bestämma kavonantalet till detsamma som i chefens för landtförsvarsdepartementets tidigare förslag, och fastän detta, hvad artilleriet å den mindre krigsfoten beträffar, går ut på en förökning af nu befintlig stam med 20 officerare, 44 underofficerare och 114 konstaplar och artillerister, och hvad den större krigsfoten angår med 55 officerare, 66 underofficerare och 1082 konstaplar och artillerister, förklarar hr Mankell likväl att: då värnepligten i så hög grad förlänges, antages ingen förökning af nu befintlig stam. Snarare torde möjligen i framtiden, sedan erfarenheten gifvit vid handen huru mycken utbildning kan gifvas åt de värnspligtige vid vopnet, någon förminskning af densamma kunna ifrågakomma. Afven vid detta vapen torde underofficerskåren böra indragsas och ersättas dels med skrifvare, dels med konstaplar. Af spelet böra de med särskild lön försedde indragas. Vi ha tagit oss friheten kursivera hr Mantells nyss citerade ord, på det att de desto mera måtte uppmärksammas. Såvidt vi kunna fiona, lärer br Mankell vilja icke allenast fylla ofvan -specificerade betydliga. brist i personal, bestående af officerare, underofficerara, konstaplar och artillerister ur de värnepligtiges led, utan äfven ersätta en icke obetydlig del af redan befintlig personal med värnepligtige. Idea att använda värnepligtige artilleriofficerare, med en utbildning sådan vi i en föregående artikel visat, är originel. Huruvida den öfverensstämmer med åsigten, att aman bör draga nytta af det nu pågående krigets lärdomar blir eu annan fråga. Vi torde knappt behöfva vidare uppehålla 088 vid hr Mankells organisation af artilleriet. Hvad angår ingeniörtrupperna, föreslår hr Mankell, kort och godt, att dessa skola bestå af 2 kompanier pontonnierer, 2 kompanier sappörer och 1 fältsignalkompani. Det värvarande antalet ingeniörtrupper, skulle sålades förökas med 2 kompanier. Någen förökning af fortifikationens officerspersonal tyckes hr Mankell deremot icke sätta ifråga, såvids icke hans mening är att äfven denna personal skall kompletteras med värnepligtige officerare. Utom sappörernan, fortfar motionären, har armån vid fältarbeten att tillgå alla vid brigaderna utbildade timmermän? Härigenom torde behofvet så mycket mera kunna ansez fyldt, som svenska terrängens beskaffenhet i allmänhet ej medgifver några andra större fältarbeten än förhuggningar.. Vi hafva förut visat att några timmermän icke lära komma att vara påräkneliga vid brigaderoa. Att vårt lands beskaffenhet i allmänbet icke medgifver andra större fältarbeten än förhuggningar, är för öfrigt en uppgift, som akul!le kunna anses förråda en stor okunnighet om vårt lands beskaftenhet. Känner hr Mankell verkligen ej till slätterna i Skåne, Östergötland och Upland, och har hr Mankell aldrig kommit att tänkta på att nä:nnde provinger, icke allenast i följd al deras läge, utan äfven i följd af deras bördighet och relativt stora resurser för underhållet af en fiendtlig armå, vid en invasion sannolikt skulle komma att utgöra krigsteatrar? Och i nämnda provivser, liksom öfverhufvad i alla Sveriges landskap, skuile större fältarbeten i allmänhet icke kunna ifrågakomma! Hr Mankell framhåller dock, såsom motiv för obehöfligheten af en större krigsbildning, att försvaret af eget land medför åtskilliga taktiska fördelar, hvilka fördelar bestå i begagnande af terrängen och befästningskonsten. Det är således konsten att åstadkomma förhuggningar, som hr Mankell menar med befästningskonst! Vi hafva hittilla icke sett detta uttryck begagnas i så inskränkt bemärkelse. Rörande generalstabens organisation biträder hr Mankell det förslag, som chefen för landtförsvarsdepartementet framlagt i mem. den 31 December 1868. o I fråga om armens indelning åter föresläs att indela den på 7 divisioner, grundande sig detta på den förut föreslagna brigadindelningen. Utom cheferna för de 7 divisionerna, vill hv Mankell! hafva 1 chef för generalstaben, 1 för kavalleriet, 1 för artilleriet och 1 för ingeniörtruppen, alla generaler, hvarigenom således antalet genoraler på stat skulle komma att uppgå till 11, eller 3 mera än som för närvarande finnes. Rörande sjukvården ionehåller hr Mankells förslag intet annat än att en läkare skall finnas vid hvarje brigad och att den öfriga läkarevården fullgöres såväl i fred som krig på grund af den allmänna värnepligten. Enär det likväl torde vara sällsynt att fiona legitimerade läkare, som befinna sig i den ålder, att de tillhöra aktiva armåns uppbåd, och enär det ju icke kan vara meningen att de läkztre, som tillhöra landstormen, skola, på grund af tb, tjenstgöra vid uppbåd af andra åldersklasser än den de sjelfva tillhöra, så blir resultatet af hr Mankells sjukvård, att blott 25 verkliga läkare finnes för infanteriet beräknade. Man har dock hittills — såsom vi tro på goda skäl — ansett sjukvårdens ändamålsenliga ordnande för en bland de största svårigheterna vid uppgörande af förslag till armeorganisation. För hr Mankell går detta emellertid ganska behändigt. Läkareantalet vid infanteriet, som för närvarande utgör 70, nedsättes till 25, och dermed är den saken väl beställd. Hara hr Mankell tänkt sig ordnandet af den vigtiga angelägenbet, hvilken afser att fylla behofvet af de hästar, som vid mobilisering erfordras, ej mindre för artilleriet och ingen.örtrupperna än ätven för trainen, derom söker man fruktlöst någon upplysning. Om detta härrör af förbiseende eller ej, veta vi icke. Utan att misstänka att hr Mankell; i likhet med Sven Nilsson i Österslöf, till hvilken han, såsom bekant är, sluter sig i fråga om ordnandet af vårt försvar, anser att hehofvet af hästar för trossen och de särskilda vapnen kan genom anlitande af kronoskjuts fyllas, hvilken åsigt uttrycktes af Sven Nilsson under andra kammarens pleogm den 17 April 1869, hafva vi likväl icke kunnat undgå att a RR a a LR RR RR AL RR